Inlägg 4 - Identitet, vem är jag utan min psykiska ohälsa?

När man mår dåligt är det lätt att börja identifiera sig med sin psykiska ohälsa eller sin diagnos. Det kan smyga sig på obemärkt, tills det till slut känns som att det är det som definierar en. När måendet är instabilt går så mycket energi åt till att bara ta sig igenom dagarna att det inte finns särskilt mycket kvar till det man egentligen vill göra – det man tycker är roligt eller en gång hade intresse för.

Sakta börjar det som är du blekna i bakgrunden. Intressen, driv och egenskaper får mindre och mindre utrymme. Kvar blir ofta tankar om det som inte fungerar, det som gör ont, det som är kopplat till måendet. Till slut kan det kännas som att det är det enda som finns kvar att beskriva sig själv med.

Det här hände mig – utan att jag ens var medveten om det. Det hade blivit min normalitet.

Det var först när mitt mående stabiliserades, när livet började fungera igen, som jag upptäckte det. När jag plötsligt fick tid och ork över. Tid att göra saker för att jag ville, för att jag tyckte det var roligt, för att jag faktiskt mådde tillräckligt bra för att vara aktiv.

Jag upplevde det som att jag fick tillbaka mitt liv. Som att något öppnades upp igen – en frihet jag inte haft på länge. Friheten att själv välja vad jag vill göra med min fritid, och inte bara välja, utan också ha orken att genomföra det. Det var en känsla jag inte hade förväntat mig. Nästan ovant till en början, men också något jag idag är otroligt glad och tacksam över.

Och med det kom frågan: Vem är jag, utan min psykiska ohälsa?

Det var något jag funderade länge och noggrant över. Jag har fortfarande kvar mina diagnoser, men jag är så mycket mer än vad de säger om mig.

Jag är Anna som älskar att skriva – som går skrivkurser när möjligheten finns, för att utvecklas och ta mina texter till en ännu bättre nivå.

Jag är Anna som är kreativt lagd, som finner glädje i att skapa och i att arbeta med olika material och texturer.

Jag är Anna som älskar hundar och katter, som inte kan tänka sig ett liv utan pälsbebisar och den ovillkorliga kärlek de ger.

Jag är Anna som älskar livemusik, som står i publikhavet, sjunger med och låter varje ton få kännas i kroppen.

Och jag är Anna som har bestämt mig för att försöka påverka och förbättra bemötandet inom vården. Genom att föreläsa delar jag med mig av mina egna erfarenheter och ger konkreta exempel på vad som varit ett bra bemötande – men också vad som inte har fungerat. För mig handlar det om att skapa förståelse, väcka reflektion och bidra till att fler får ett bemötande som faktiskt gör skillnad.

Sedan finns det också en annan del av min identitet – vem jag är i relation till andra. I vänskaper, i nära relationer och som partner. Jag vill vara någon som lyssnar, som ställer upp och som finns där. Någon som inte backar när det blir svårt.

Idag står jag stabilare i mitt eget liv, och det gör att jag också kan bära mer. Jag tål att någon lutar sig mot mig när livet skaver, när det gör ont eller när allt känns tungt. Det är en roll jag värdesätter, och en jag aktivt försöker leva upp till.

Jag är mån om att vårda mina relationer. Jag känner en stark lojalitet till de människor som stod kvar vid min sida under de år jag inte mådde bra – de som inte gav upp, som fanns där, som stöttade och trodde på mig även när jag själv inte gjorde det.

Och jag känner en djup tacksamhet. För deras tålamod, deras styrka och deras närvaro. Idag har jag fått möjligheten att finnas där för dem tillbaka – på ett sätt jag tidigare inte hade orken eller förmågan till. Det betyder mer än jag kan sätta ord på.

Jag har också träffat en partner, så jag är en flickvän. Kärleksrelationen är något jag värdesätter enormt. Min pojkvän vet hur min psykiska ohälsa har sett ut tidigare, och ändå har han inte ryggat tillbaka – trots att det hade kunnat avskräcka honom från att involvera sig med mig.

Istället har han sett min resa. Hur jag hela tiden tar steg framåt, hur jag arbetar aktivt för att må bättre, minska risken för försämring och förebygga återfall. Och det gör något med relationen – att den vilar på både förståelse och respekt.

Idag är vår relation något annat än det jag haft tidigare. När båda mår stabilt och bra blir vi jämlika. Det är inte en relation där den ena till slut behöver ta rollen som vårdare åt den andra, vilket jag har upplevt förut.

Nu är det vi – två personer som står på egna ben, men som väljer varandra. Och det är en helt annan sorts trygghet.

Så svaret på frågan är egentligen ganska enkelt. Ja, jag lever med flera diagnoser som säger något om mig – om mina förutsättningar och hur jag kan må. Men de säger långt ifrån allt. De beskriver inte hela bilden av vem jag är, vad jag tycker om, vad jag gör eller hur jag tänker.

Jag är så mycket mer än det. Och i takt med att mitt liv blivit mer stabilt har jag också fått tid och utrymme att utforska just det – allt det som ryms bortom diagnoserna.

Kanske kan det här lämna dig med en egen fråga att ta med dig:

Vem är du bortsett från din psykiska ohälsa?

Får dina intressen, dina hobbys och din vilja till aktivitet tillräckligt med plats i ditt liv? Och om inte – finns det möjlighet att börja skapa utrymme för det, steg för steg?

För psykisk ohälsa är inte en identitet. Det är en del av livet, men det är inte hela du. Du är så mycket mer än det lilla den säger om dig.

/ Ur mitt inre/ Anna