Inlägg 5 - Stigma och självstigma med temat: Självskadebeteende

Inledning

Det här är ett inlägg som handlar om stigma, självstigma och de fördomar som finns kring självskadebeteende. Det är ett ämne som kan väcka starka känslor och upplevas som känsligt att prata om. Men just därför är det också så viktigt. För när något blir tystat eller undviket, är det ofta där fördomar får fortsätta finnas kvar och växa.

Jag tror att ett av de mest effektiva sätten att bryta stigma är att våga prata öppet om det. Att sätta ord på det som annars hålls inom, att dela kunskap, erfarenheter och insikter. För det är just i öppenheten vi kan börja förstå – och det är förståelsen som kan minska den okunskap som många fördomar byggs av.

Stigma och självstigma

Stigma handlar om de fördomar, negativa föreställningar och attityder som finns i samhället kring till exempel psykisk ohälsa eller självskadebeteende. Det kan visa sig i hur människor pratar, tänker eller bemöter någon – till exempel att man inte tas på allvar, blir dömd eller missförstådd.

Självstigma är när de här föreställningarna inte bara finns runt omkring oss, utan också börjar påverka hur vi ser på oss själva. Men det som ibland gör mest ont är inte alltid hur andra ser på det, utan hur man börjar se på sig själv. Man tar till sig andras syn och gör den till sin egen. Tankar som “jag är svag”, “det är mitt fel” eller “jag förtjänar inte hjälp” kan växa fram, vilket ofta leder till skam och gör det svårare att söka stöd.

Det här är sådant som kan komma från samhället, vård, media eller människor runt omkring:

-        “Det är bara ett rop på uppmärksamhet”

-        “Om du verkligen ville sluta så skulle du göra det”

-        “Det finns andra som har det värre”

-        “Det där är bara ett sätt att få kontroll / manipulera”

-        Att inte bli tagen på allvar i vården

-        Att få höra att man “inte är tillräckligt sjuk”

-        Att bli jämförd med andra (Du ser inte så dålig ut och jämförelse med annan patient)

-        Att människor blir obekväma och byter ämne

-        Att bli bemött med irritation i stället för förståelse

-        Att folk antar att man “vill dö” även om det inte stämmer

-        Att det ses som något “konstigt” eller “fel” i stället för som ett uttryck för lidande

 Självstigma (det som händer inuti):

Det som sägs utifrån kan till slut bli en röst inifrån. Det är inte bara omgivningens blick som skadar – utan hur deras ord fastnar i ens egen. Skammen gör att man ibland gömmer det man egentligen skulle behöva hjälp med.

När man börjar ta till sig det ovan och rikta det mot sig själv kan det låta så här:

-        “Jag är svag som inte klarar av det här”

-        “Det är mitt eget fel att jag mår så här”

-        “Jag borde kunna sluta – varför kan jag inte?”

-        “Jag förtjänar inte hjälp”

-        “Ingen kommer ta mig på allvar ändå”

-        “Jag är en börda för andra”

-        “Jag är trasig / fel”

-        “Jag skäms för den jag är”

-        “Om någon får veta kommer de se annorlunda på mig”

-        “Jag måste dölja det här till varje pris”

-        “Jag är inte tillräckligt sjuk för att få hjälp – men inte frisk heller”

-        Att undvika att söka hjälp av rädsla för att bli dömd

-        Att isolera sig för att slippa bli avslöjad

-        Att vara hård mot sig själv i stället för att visa förståelse

Hur det kan påverka

Stigma och självstigma kan påverka om man vågar söka vård eller inte. När man redan bär på en känsla av att bli dömd eller missförstådd kan steget att be om hjälp kännas ännu större. Skammen många bär kan vara väldigt tung, trots att psykisk ohälsa inte är något man ska behöva skämmas över.

Den här skammen kan också leda till att man drar sig undan. Att man tackar nej till sociala sammanhang, isolerar sig eller håller sig på avstånd – inte för att man vill, utan för att man inte vill riskera att någon ska se, fråga eller förstå hur man egentligen mår.

Självskadebeteende kan dessutom vara nära kopplat till starka känslor av självhat. Tankar om att man är svag som inte klarar av att sluta, trots att man försökt gång på gång. Eller ett förakt mot sig själv för att man vet att ens beteende påverkar och oroar anhöriga – och ändå inte förmår förändra det. Det blir en smärtsam dubbelhet, där man både kämpar med sitt mående och samtidigt är hård mot sig själv för att man inte “klarar” att må bättre.

För mig handlade det inte bara om själva beteendet, utan också om hur jag såg på mig själv. Jag hatade mig själv för att jag visste att jag oroade mina anhöriga – och ändå kunde jag inte sluta. Den känslan av att både vilja förändras och samtidigt inte förmå sig gjorde allt ännu svårare.

Samtidigt förstod jag inte då vad självskadebeteendet faktiskt fyllde för funktion för mig. Jag kunde inte sätta ord på varför jag gjorde det, och utan den förståelsen visste jag heller inte hur jag skulle kunna ersätta det med något annat – något som inte skadade mig.

Den vanligaste fördomen

Den vanligaste fördomen jag har mött är påståendet: “Du vill bara ha uppmärksamhet.”

Det är en mening som kan låta enkel – men som kan träffa oerhört hårt. För mig, och för många andra, stämmer den inte alls. Tvärtom ser verkligheten ofta helt annorlunda ut. Många av oss går långt för att dölja spåren på våra kroppar. Vi väljer kläder efter vad som inte ska synas, undviker situationer där någon kan upptäcka något, och bär en ständig oro för att bli avslöjade. Skammen är redan där, tung och närvarande. Att då bli bemött med en sådan kommentar kan kännas som ett slag rakt in i något som redan gör ont.

För hur kan något som man gör allt för att dölja, något som fylls av skam och tystnad, handla om att vilja synas? Den bilden speglar inte verkligheten – den förenklar något som i grunden är mycket mer komplext och smärtsamt.

Självskadebeteende är oftast en copingstrategi. Ett sätt att försöka hantera känslor som känns överväldigande, kaotiska eller omöjliga att stå ut med. Det är inte en lösning – men det är ett försök att överleva det som pågår inuti. När man möts av irritation, ilska eller anklagelser, så hjälper det inte. Det får inte beteendet att försvinna. Det förstärker ofta bara det som redan finns där – skam, självhat och känslan av att vara fel.

Jag förstår att det kan väcka starka känslor hos anhöriga. Rädsla, maktlöshet, frustration – allt det är mänskligt. Att se någon man bryr sig om må dåligt och skada sig själv gör ont. Men hur vi väljer att reagera spelar roll. För den som redan kämpar kan ett hårt bemötande bli ytterligare en bekräftelse på den inre kritiska rösten. Medan ett bemötande som präglas av lugn, förståelse och närvaro kan göra något helt annat – det kan öppna upp för att våga berätta, våga stanna kvar, våga ta emot hjälp.

Att bli bemött med samma respekt som andra

Att prata om ämnet är, som sagt, ett av de mest effektiva sätten att bryta både stigma och självstigma. Genom att öka förståelsen för problematiken kan vi också bli mer medvetna om hur vi bemöter varandra. I grunden handlar det inte om något komplicerat – utan om att visa samma respekt för alla människor.

Jag har till exempel åkt buss under varma sommardagar i t-shirt, där mina idag blekta ärr varit synliga. Flera gånger har jag i ögonvrån sett hur människor tittar, ibland lite för länge. Det är kanske inte alltid illa menat, men det känns ändå. Vi lär våra barn att inte stirra, peka eller säga något taskigt om någon som avviker från det som anses “normalt”. Det är något vi också behöver ta med oss som vuxna.

För sanningen är att ingen vet vad en annan människa har gått igenom eller hur den har mått. Och just därför är det så viktigt att möta varandra med respekt, oavsett vad vi ser – eller tror oss se.

Självskadebeteende handlar inte om en vilja att skada sig själv – det handlar om att försöka överleva något som känns omöjligt att bära. Om att stå ut när känslor tar över, när tankar snurrar och inget annat verkar fungera. Det är ett sätt att hantera det som känns ohanterbart, inte ett sätt att få uppmärksamhet eller skapa problem.

Det är svårt att be om hjälp när man redan har dömt sig själv. När skammen redan har satt sina ord på en – att man är svag, fel eller inte värd att bli tagen på allvar. Då blir steget att öppna sig enormt. Då kan ett enda bemötande göra skillnad. En kommentar, en blick, en ton – något som antingen bekräftar den där inre rösten av självförakt, eller bryter den.

Vi kan inte alltid förstå vad någon annan går igenom. Vi ser inte hela bilden, vi känner inte det som känns på insidan. Men vi är alltid ansvariga för hur vi väljer att möta andra människor. Det ansvaret går inte att lägga ifrån sig.

För den som redan bär på skam kan ett hårt ord förstärka den. Ett avfärdande bemötande kan få någon att dra sig undan ännu mer. Men ett respektfullt, lugnt och medmänskligt bemötande kan vara det som gör att någon vågar stanna kvar, vågar prata – vågar ta ett steg mot hjälp.

Vi kan inte ta bort någon annans smärta. Men vi kan vara en del av det som inte gör den värre. Och ibland är det just där all förändring börjar.

/ Ur mitt inre/ Anna