Skrivtips #6 Konsten att gestalta en scen

Här kommer nästa inlägg om kreativt skrivande!

Är du intresserad av att skriva en längre text, en novell eller kanske till och med en bok? Har du idéer men inte något nedskrivet ännu? Här kommer nästa inlägg i serien av tips om hur du kan förverkliga ditt skrivande, hur du kan komma i gång och vart du kan hitta svar på frågor du kanske har.

Något jag har arbetat mycket med i min självbiografi är att skriva gestaltande scener. För mig har det handlat om att försöka få läsaren att inte bara förstå vad som händer, utan också kunna se scenen framför sig, känna stämningen och komma nära det jag själv upplevde.

Vad betyder gestaltning?

Ordet gestaltning betyder ungefär att göra något synligt och levande för läsaren i stället för att bara berätta vad som händer eller tala om exakt hur någon känner. I skrivande handlar det ofta om att visa en känsla, en situation eller en miljö genom till exempel kroppsspråk, sinnesintryck, handlingar, dialog och små detaljer.

Det finns alltså en stor skillnad mellan att berätta vad som händer och att låta läsaren uppleva det.

Om jag till exempel skriver:

“Jag var rädd.”

...så vet läsaren vad jag kände. Men läsaren får egentligen inte så mycket mer än själva informationen.

Om jag istället försöker gestalta rädslan kan jag låta kroppen, rummet och mina handlingar berätta den åt mig:

“Händerna skakade när jag försökte få upp nyckeln ur fickan. Någonstans bakom mig hördes steg mot asfalten och jag ökade takten utan att våga vända mig om. Hjärtat slog så hårt att det nästan gjorde ont i bröstet.”

Här behöver jag inte skriva ordet rädd. Förhoppningsvis känner läsaren det ändå.

Och det är egentligen en av grundtankarna med gestaltning: lita på att läsaren kan dra egna slutsatser.

Konsten att gestalta en scen

Svårt? Ja, absolut. Det kan vara riktigt knepigt, särskilt i början. Jag har själv fått öva mycket på det och gör det fortfarande. Men jag har hittat några små knep som hjälper mig när jag vill göra en scen mer levande.

Steg 1

Ett av dem är att börja med kroppen. Hur märks känslan fysiskt? Spänner personen käkarna? Skakar händerna? Blir munnen torr? Sjunker axlarna? Börjar hen pilla på ett nagelband, gå fram och tillbaka eller undvika ögonkontakt?

Steg 2

Nästa steg kan vara att titta på sinnena. Vad ser personen? Vad hörs i rummet? Finns det någon särskild lukt? Hur känns temperaturen mot huden? Är luften kvav, kall eller stilla? Små sinnesintryck kan göra väldigt mycket för att få läsaren att känna att hen faktiskt befinner sig på platsen.

Steg 3

Miljön kan också hjälpa till att bära känslan. Ett rum behöver inte beskrivas i minsta detalj, men rätt detalj kan säga mycket. Ett blinkande lysrör, en klocka som tickar för högt, en halvfull kaffekopp som kallnat eller regn som slår mot ett fönster kan ibland skapa mer stämning än ett helt stycke med förklaringar.

Steg 4

Sedan kommer handlingarna. Vad gör personen i scenen? Det är ofta där känslorna blir riktigt tydliga. Någon som är arg kanske inte behöver skrika. Det kan räcka att hen ställer ner glaset lite för hårt. Någon som är ledsen kanske svarar ”det är lugnt” samtidigt som hen undviker blicken.

Steg 5

Dialog är ett annat väldigt bra verktyg. Människor säger inte alltid exakt vad de känner, och just därför kan det som inte sägs bli minst lika viktigt som det som faktiskt uttalas. En kort paus, ett undvikande svar eller ett förändrat tonläge kan säga väldigt mycket.

Och slutligen: välj detaljer med omsorg. Gestaltning betyder inte att man måste beskriva precis allt. Tvärtom kan för många detaljer göra texten tung. Ofta räcker det med några få, väl valda detaljer som hjälper läsaren att förstå känslan och situationen.

Så när jag själv fastnar brukar jag försöka ställa några enkla frågor:

Vad gör kroppen? Vad finns i rummet? Vad hörs? Vad tänker personen? Vad gör hen? Vad säger hen – och vad säger hen inte?

När man börjar ställa de frågorna brukar scenen långsamt få mer liv.

Och det kanske är det jag tycker allra mest om med gestaltning: att man inte behöver skriva läsaren på näsan exakt vad hen ska känna. Man kan istället lägga ut små ledtrådar och låta läsaren själv kliva in i scenen.

För mig är det då text verkligen börjar leva.

Övning ger färdighet

En bra övning för att träna på gestaltning är att utmana sig själv med uppgiften: ”Beskriv en känsla utan att nämna den.”

Välj till exempel rädsla, sorg, förälskelse eller ilska och skriv sedan en kort scen där själva känsloordet inte får förekomma. Du får alltså inte skriva att personen är rädd, ledsen, kär eller arg. Istället behöver du visa känslan genom det som händer i kroppen, hur personen beter sig, vad hen lägger märke till och hur omgivningen upplevs.

Det är just därför övningen är så effektiv. När själva känsloordet förbjuds blir man nästan tvungen att använda de verktyg vi redan pratat om – kroppsspråk, handlingar, tankar, sinnesintryck och miljö.

Skillnaden blir tydlig om man jämför två versioner av samma situation.

Berättande:

”Jag var nervös när jag väntade utanför rummet.”

Här får läsaren informationen direkt. Personen är nervös. Punkt.

Gestaltande:

”Jag drog tummen fram och tillbaka över nagelbandet tills huden började svida. Bakom dörren hördes dämpade röster, och varje gång någon reste sig därinne höll jag andan.”

I den andra versionen används aldrig ordet nervös, men känslan finns ändå där. Den syns i kroppen, i beteendet och i hur personen reagerar på ljuden omkring sig. Läsaren får själv lägga ihop ledtrådarna och förstå vad som pågår.

Det fina med den här typen av övning är att den går att göra om hur många gånger som helst. Prova samma sak med sorg. Med ilska. Med förälskelse. Med skam. För varje känsla behöver du hitta nya uttryck, nya detaljer och nya sätt att låta kroppen och handlingarna tala.

Och ju mer man övar, desto lättare blir det att upptäcka när man i sin egen text bara berättar en känsla – och när man faktiskt låter läsaren uppleva den.