Inlägg 10: Att hålla uppe en fasad

Inledning

Hur ofta frågar vi inte varandra lite lättvindigt: “Hur mår du?” Och hur ofta svarar man inte nästan automatiskt ett inövat: “Bra tack, själv?” utan att egentligen tänka efter. Många gånger stannar samtalet där. Det är sällan någon verkligen stannar upp, väntar in ett ärligt svar eller är beredd på att få höra något annat än det snabba och positiva som nästan förväntas i stunden.

Det kan vara när man springer på någon på stan, står i kassan på ICA eller sitter i stolen hos frisören. Små möten där frågan ibland blivit mer av en hälsningsfras än en genuin fråga om hur någon faktiskt mår.

Ibland kan det vara skönt att svara så där enkelt och ytligt. Inte för att man nödvändigtvis mår bra, utan för att man kanske inte vill dela med sig av det som skaver, gör ont eller känns för svårt att sätta ord på. Ibland är det svårt att säga något sårbart högt och samtidigt inte veta hur det kommer att tas emot eller bemötas.

Ibland är det inte rätt tillfälle. Ibland finns inte orken eller modet. Och ibland är det helt enkelt lättare att hålla ihop än att försöka förklara sanningen.

Jag tror att många människor bär på betydligt mer än vad omgivningen ser och mycket mer än vad vi tror oss veta om varandra.

Att alltid försöka vara stark

Att hålla uppe en fasad inför omgivningen och försöka se ut att må bättre än vad man egentligen gör på insidan är nog ganska vanligt. Själv levde jag så under många år, både inför anhöriga och vänner.

Min fasad blev ett sätt att skydda mig själv från att visa hur liten, skör och sårbar jag egentligen kände mig inuti. Jag ville inte att någon skulle se mörkret jag bar på eller förstå hur dåligt jag faktiskt mådde bakom det där inövade leendet och de automatiska svaren om att allt var bra.

Samtidigt höll jag också uppe fasaden för andras skull. För att skydda människor jag älskade från oro, sorg eller känslan av att behöva bära det tunga tillsammans med mig. Jag tror att en del av mig var rädd för att göra människor ledsna, besvikna eller maktlösa om de verkligen hade fått ta del av hur mitt inre faktiskt såg ut.

I efterhand kan jag förstå hur mycket energi det tog att ständigt försöka hålla ihop den där bilden utåt samtidigt som jag kämpade med ett mörker på insidan.

En reflektion jag har kring samhället är att människor ofta belönas för att framstå som starka, stabila och välfungerande utåt. Att fortsätta prestera, hålla ihop och inte visa hur man egentligen mår ses många gånger som något positivt och beundransvärt.

Kommentarer som “Du är alltid så lugn”, “Du klarar allt” eller “Du verkar alltid må bra” kan därför ibland sägas till personer som egentligen kämpar väldigt mycket på insidan. Det som omgivningen tolkar som styrka och välmående kan i vissa fall egentligen vara tecken på att någon blivit väldigt skicklig på att dölja sitt mående och hålla uppe en fasad inför andra människor.

Jag tror att det ibland gör det ännu svårare att våga visa sig sårbar, eftersom man blir så van vid att förknippas med rollen som den starka personen som alltid verkar hantera allt.

Det människor aldrig såg

Min fasad gjorde att jag utifrån såg ut att fungera i vardagen. Jag log, fortsatte prestera och försökte hela tiden ge intrycket av att jag mådde bättre än vad jag egentligen gjorde. Samtidigt var jag på insidan ofta helt utmattad av att ständigt försöka hålla ihop och låtsas vara okej.

Jag blev sårad, besviken, arg och ledsen precis som alla andra människor, men jag visade det sällan öppet. Människor omkring mig trodde därför ofta att saker inte påverkade mig särskilt mycket, när sanningen egentligen var att jag kände väldigt mycket men dolde det bakom fasaden.

Att ständigt hålla uppe en fasad kan också vara väldigt smärtsamt. Jag kan inte räkna hur många gånger jag blivit sårad av någon och ändå reflexmässigt svarat “Det är lugnt”, trots att det egentligen gjorde ont långt inuti mig. Först senare, när jag blivit ensam igen, kom alla känslorna i kapp och fick utlopp i tystnad bakom stängda dörrar.

Det har också funnits många gånger då jag blivit arg, besviken eller ledsen över hur någon behandlat mig, men där jag i stället för att säga ifrån bara lämnat situationen utan att uttrycka vad jag egentligen kände i stunden. Utåt såg jag kanske lugn och oberörd ut, medan det på insidan kunde kännas som att känslorna skrek.

Jag tror att en del av mig var så rädd för konflikter, avvisande eller att uppfattas som känslig att jag i stället lärde mig att trycka undan reaktionerna direkt när de uppstod. Men känslorna försvann aldrig egentligen – de flyttades bara till ensamheten där ingen annan kunde se dem.

För mig blev fasaden ett skydd mot att visa mig sårbar. Ett sätt att försöka skydda mig själv från att bli ännu mer sårad av andra människors reaktioner, ord eller handlingar. Den enda gången jag egentligen släppte den var i ensamheten. Först då fick alla de där smärtsamma känslorna komma fram och få ett utlopp.

Självklart blev jag fortfarande sårad av människor, men jag visade det nästan aldrig i stunden och sällan inför någon annan. Jag bar i stället allt inom mig och försökte fortsätta som vanligt utåt.

När fasaden blir en del av en själv

Beteendet att ständigt hålla uppe en fasad var något jag senare behövde arbeta mycket med i terapin. Jag hade levt så under så lång tid att jag till slut tappat kontakten med mina egna känslor. Jag hade svårt att identifiera vad jag faktiskt kände, sätta ord på känslorna och förstå skillnaden mellan dem.

Det som kanske var allra svårast var att jag inte heller visste hur jag skulle stå ut med att faktiskt känna dem fullt ut i mina mest sårbara stunder. Under lång tid hade jag varit så van vid att trycka undan, dölja och kontrollera det som gjorde ont att jag till slut nästan tappade förmågan att möta mig själv känslomässigt.

Att ständigt hålla uppe en fasad inför andra människor kan till slut göra att man gör det utan att ens tänka på det längre. Man svarar reflexmässigt att “det är bra”, ler automatiskt och fortsätter fungera utåt trots att insidan kanske känns helt annorlunda.

Det kan också bli en vana att minimera sitt eget mående, trycka undan känslor och till slut nästan glömma hur det känns att vara helt genuin inför andra människor. Efter många år blev min egen fasad nästan automatisk. Jag reflekterade inte längre över att jag höll uppe den, eftersom den hade blivit en naturlig del av hur jag fungerade i relation till omvärlden.

Ensamheten bakom fasaden

Det tar enormt mycket energi att ständigt försöka hålla uppe en fasad inför andra människor på det sättet. Till slut kan man nästan tappa bort sig själv i det och inte längre riktigt veta vad som är genuint och vad som blivit en mask man vant sig vid att bära.

Samtidigt kan det skapa en stark känsla av ensamhet, även när man rent fysiskt befinner sig mitt bland andra människor. Ingen ser hur mycket energi som går åt till att försöka hålla ihop sig själv, fortsätta fungera och samtidigt upprätthålla bilden av att allt är okej.

Det kan också göra att människor i ens omgivning inte förstår hur dåligt man egentligen mår, eftersom de aldrig riktigt får se det som pågår bakom fasaden. För andra kan det därför ibland verka som att någon plötsligt mår väldigt dåligt “utan anledning”, när sanningen egentligen är att personen kämpat i tystnad under väldigt lång tid.

Att stänga ner sig själv helt känslomässigt och aldrig riktigt släppa någon för nära kom att kosta mycket för mig. Relationer tog skada av det och vissa gick till slut sönder helt. Även om min intention ofta var att skydda både mig själv och andra, skapade det samtidigt ett avstånd mellan mig och människorna omkring mig.

Det gjorde också att jag begränsade mig själv från att komma andra människor så nära som jag egentligen längtade efter. Innerst inne ville jag bli förstådd, känna trygghet och närhet, men samtidigt vågade jag inte riktigt släppa någon innanför fasaden av rädsla för att den skulle rämna.

Idag kan jag inse att många av de relationer jag hade förmodligen hade klarat av mer ärlighet och sårbarhet än vad jag då trodde. Kanske hade jag inte blivit avvisad eller dömd, utan i stället mötts av förståelse, medkänsla och stöd från människor som faktiskt brydde sig om mig.

Rädslan i att visa sig sårbar

Det kan finnas många olika orsaker till att människor håller uppe en fasad inför omgivningen. För vissa handlar det om att inte vilja oroa människor omkring sig eller känna att man belastar andra med sitt mående. För andra kan det handla om en rädsla för att inte bli förstådd, tagen på allvar eller bemött på det sätt man behöver.

Ibland handlar det också om relationen till sig själv. Att man kanske inte riktigt vill erkänna för sig själv hur dåligt man egentligen mår eller hur mycket något faktiskt påverkar en. Att hålla ihop fasaden kan då bli ett sätt att försöka behålla kontrollen över situationen och känslorna.

Och ibland kan det helt enkelt kännas tryggare att låtsas vara okej än att visa sig sårbar inför andra människor.

Varför känns det då så läskigt att släppa fasaden och visa hur man egentligen mår? Jag tror att det kan handla om många olika saker. För vissa finns en rädsla för att bli avvisad, missförstådd eller upplevd som “för mycket” om man visar sina känslor öppet.

För andra kan det handla om att man helt enkelt inte är van vid att visa sig sårbar eller prata om det som gör ont på insidan. Om man under lång tid varit van vid att hålla ihop, kontrollera sina känslor och dölja sitt mående kan det kännas väldigt ovant och obehagligt att plötsligt öppna upp sig inför någon annan.

Att sätta ord på det man egentligen känner kan också skapa en känsla av att bli blottad eller emotionellt naken, särskilt om man är rädd för hur andra människor ska reagera på det man berättar.

När kroppen inte längre orkar hålla ihop

Att ständigt hålla uppe en fasad är i längden ingen hållbar lösning, även om det för stunden kan kännas som ett sätt att skydda både sig själv och andra människor. Förr eller senare tror jag att de flesta människor når en punkt där energin till slut inte längre räcker till för att fortsätta hålla ihop allt utåt samtidigt som man bär så mycket på insidan.

Det tar enormt mycket kraft att ständigt kontrollera sina känslor, dölja sitt mående och försöka framstå som stark, lugn eller välfungerande när man egentligen kämpar inom sig. Till slut riskerar man att bli helt mentalt och emotionellt utmattad av att hela tiden försöka bära både sitt mående och själva fasaden ovanpå det.

För många kommer det därför en punkt där kroppen eller psyket till slut säger ifrån. Där man inte längre orkar prestera, hålla ihop eller fortsätta låtsas att allt är okej. Och ibland kan det nästan kännas som att omgivningen först då verkligen förstår hur dåligt någon faktiskt har mått under lång tid.

Jag tror därför att det är viktigt att försöka fånga upp sitt mående tidigare, innan man når den där punkten där allt riskerar att rasa. Att våga vara lite mer ärlig mot både sig själv och andra människor innan man hunnit bli helt slut av att bära allt ensam.

Att långsamt släppa taget

Olika sätt att långsamt börja montera ner fasaden kan vara att först våga erkänna för sig själv att man faktiskt inte mår bra. Att sluta försöka övertyga både sig själv och omgivningen om att allt är okej när det egentligen inte känns så på insidan.

Det kan också handla om att våga be om hjälp, släppa behovet av att alltid behöva framstå som stark och kapabel, och ibland tillåta sig själv att vara sårbar inför andra människor.

Ibland kan något så enkelt som att våga säga “jag orkar inte” eller “jag mår inte tillräckligt bra just nu” vara ett väldigt stort steg. Inte för att man ger upp, utan för att man börjar vara mer ärlig både mot sig själv och mot omgivningen.

Att våga öppna sig och berätta hur man mår betyder inte att man behöver dela allt med alla människor omkring sig. Det är fortfarande viktigt att få ha sin integritet och sina egna gränser, och att själv få avgöra vad man känner sig bekväm med att dela och med vem.

Samtidigt tror jag inte att det är hälsosamt i längden att stänga ner sig själv helt känslomässigt och aldrig släppa in någon alls. Det kan kännas som ett skydd för stunden, men på lång sikt blir det ofta ensamt och väldigt tungt att bära allt inom sig själv.

Det finns en stor skillnad mellan att medvetet välja vad man delar med andra människor och att aldrig våga visa sig sårbar över huvud taget. Att öppna sig lite grann för någon man känner sig trygg med behöver inte vara ett tecken på svaghet, utan kan ibland vara ett sätt att ta hand om sig själv.

Avslutning med budskap

Avslutningsvis vill jag förmedla att man inte ska behöva krascha fullständigt för att förtjäna förståelse, hjälp eller omtanke från andra människor. Det är okej att inte alltid orka hålla ihop sig själv och bära allt ensam.

Bara för att någon ser okej ut på utsidan betyder det inte alltid att personen faktiskt mår okej på insidan. Många människor är betydligt bättre på att dölja sitt mående än vad omgivningen kanske förstår.

Att våga släppa taget om fasaden lite grann och öppna sig för någon man känner sig trygg med kan ibland vara en lättnad. Inte för att alla problem försvinner, utan för att man åtminstone slipper bära allt det tunga helt ensam.

/Ur mitt inre/Anna