Inlägg 11: ADHD bortom stereotypen

Min hjärna går nästan konstant på högvarv men det är osynligt utifrån. ADHD förknippas ofta främst med koncentrationssvårigheter, rastlöshet eller att man har svårt att sitta still, men för mig påverkar det betydligt mer än så. Det påverkar hur jag tänker, känner, reagerar, planerar, återhämtar mig och till och med hur jag sover.

ADHD handlar om så mycket mer än koncentration

Jag brukar ibland beskriva min ADHD som att min hjärna fungerar som en torktumlare där tankarna virvlar runt i hög hastighet utan paus. Det är sällan bara ett tankespår i gång samtidigt. Ofta är det flera idéer, minnen, analyser, planer, känslor och impulser som pågår parallellt i huvudet. Tankarna avbryter varandra innan de ens hunnit bli färdigtänkta och det kan göra att hjärnan aldrig riktigt känns stilla eller lugn.

Det är också därför saker som att skriva en bok blir en betydligt större utmaning än vad många kanske förstår. Att skriva kräver struktur, fokus, tålamod och uthållighet under lång tid, samtidigt som min hjärna väldigt lätt vill hoppa vidare till nästa tanke, idé eller impuls. I perioder har det känts som att jag haft fler idéer än jag haft förmåga att sortera upp. Samtidigt finns det också en kreativitet i det som jag faktiskt uppskattar. Många av mina idéer, texter och reflektioner kommer just ur att hjärnan hela tiden arbetar och associerar vidare.

Nackdelen är att det också kan bli väldigt mentalt utmattande. Jag har lätt för att fastna i grubblande och överanalyserande och har ofta svårt att vila mentalt, även när kroppen egentligen är trött. Det är som att hjärnan hela tiden fortsätter leta efter något mer att tänka på, analysera eller lösa.

Jag har också ett ganska hett temperament, även om jag samtidigt har lång stubin. Det krävs mycket innan jag faktiskt blir arg, men när det väl händer kan känslorna bli väldigt starka. Det är inte en sida av mig själv som jag tycker om och därför har jag med tiden fått lära mig att känna igen signalerna tidigare. Idag försöker jag istället lämna situationer i tid när jag märker att frustrationen börjar byggas upp, istället för att stanna kvar tills känslorna exploderar.

Hjärnan som en torktumlare

Något annat som ADHD påverkat mycket för mig är sömnen. Under lång tid förstod jag inte varför jag fungerade på det sätt jag gjorde. Jag kunde känna mig jättetrött hela kvällen och tänka att nu kommer jag somna direkt när jag lägger mig. Men i samma sekund som huvudet landade på huvudkudden kändes det nästan som att hela “torktumlaren” i hjärnan startade i gång på nytt och jag blev plötsligt klarvaken igen.

Det kunde räcka med en enda tanke för att hjärnan skulle dra i gång fullt ut. Plötsligt började jag tänka på allt från framtidsplaner och idéer till gamla minnen, saker jag glömt göra eller existentiella funderingar mitt i natten. Ju mer jag försökte tvinga mig själv att somna, desto piggare och mer frustrerad blev jag ofta.

Trött men klarvaken

Det har varit ett stort problem för mig under många år och den enda lösning jag egentligen hittat är att vänta med att lägga mig tills jag är så trött att jag nästan somnar sittandes. Först då känns det som att hjärnan inte riktigt hinner dra i gång fullt lika mycket innan jag lyckas somna.

En sak som däremot hjälpt mig mycket och som jag idag använder nästan varje kväll är att lyssna på poddar när jag ska sova. Det har blivit ett sätt för mig att hjälpa hjärnan att rikta fokus bort från alla de där virvlande tankarna som annars lätt tar över när det blir tyst omkring mig.

Om jag istället koncentrerar mig på rösterna och det personerna pratar om i podden blir det lättare att inte fastna lika mycket i mina egna tankespår. Det fungerar nästan som att hjärnan får något annat att hålla sig sysselsatt med istället för att börja överanalysera, älta eller dra i gång nya tankekedjor mitt i natten.

För mig handlar det inte om att jag aktivt ligger och lyssnar intensivt på varje ord som sägs, utan snarare om att podden skapar ett lugnare bakgrundsfokus som hjälper hjärnan att sakta varva ner. Tystnad kan ibland nästan göra motsatsen för mig, eftersom den lämnar så mycket utrymme åt tankarna att börja rusa fritt.

Det är kanske ett ganska enkelt knep, men det har faktiskt blivit en av de mest hjälpsamma strategierna jag hittat för att kunna komma till ro på kvällarna och ge hjärnan en chans att sakta ner lite.

Hyperaktiviteten som inte syns utåt

Utåt sett har jag nog aldrig varit den typen av person som människor direkt förknippat med hyperaktivitet. Jag har inte varit särskilt fysisk rastlös på det sättet många kanske föreställer sig när de tänker på ADHD. Därför hade jag också länge svårt att förstå hur diagnosen egentligen passade in på mig.

Det var först efter att jag fick mer kunskap om ADHD som jag började förstå att hyperaktivitet inte alltid behöver synas utåt. För mig handlar den mycket mer om en inre hyperaktivitet än en yttre. En konstant inre stress och ett ständigt pågående tankeflöde som sällan riktigt stänger av.

Det känns ofta som att hjärnan hela tiden är påslagen och arbetar i hög hastighet, även när jag egentligen vill vila eller ta det lugnt. Tankarna hoppar snabbt mellan olika saker, jag analyserar mycket och har ofta svårt att bara vara helt still mentalt. Även i situationer där jag ser lugn ut på utsidan kan det pågå väldigt mycket inuti samtidigt.

Jag tror att det också är därför många människor med ADHD ibland kan bli missförstådda, särskilt om deras hyperaktivitet inte syns tydligt utåt. För omgivningen kan man verka lugn och samlad, medan det på insidan känns som att hjärnan går på högvarv nästan hela tiden.

För mig blev det faktiskt en lättnad att förstå det här. Att inse att hyperaktivitet inte alltid behöver handla om att springa runt eller ha svårt att sitta still, utan att den också kan se ut som ett ständigt inre brus, en mental rastlöshet och en hjärna som sällan riktigt får vila.

Andra svårigheter

Andra delar av ADHD som jag själv kan uppleva som ganska svåra att hantera är tidsuppfattningen, hyperfokus och starka impulser. Tidsuppfattningen kan ibland kännas väldigt märklig. Vissa saker som bara skulle ta “några minuter” kan plötsligt ha tagit flera timmar utan att jag riktigt förstått vart tiden försvann. Samtidigt kan andra saker kännas mycket längre och mer överväldigande än vad de egentligen är, vilket ibland gör det svårt att planera vardagen på ett realistiskt sätt.

Hyperfokus och impulsivitet

Något annat som ofta följer med ADHD är hyperfokus. Det kan vara både en styrka och en svårighet på samma gång. När jag fastnar i något som intresserar mig kan jag försvinna in i det totalt och ägna många timmar åt det utan att ens märka hur tiden går. Ibland kan det handla om skrivandet, ett nytt projekt, research kring något jag blivit intresserad av eller någon kreativ idé jag vill utveckla vidare.

Problemet är att hyperfokus också kan göra det svårt att hitta balans. Det kan bli svårt att avbryta sig själv, komma ihåg pauser eller känna av när hjärnan egentligen börjar bli trött. I perioder kan jag nästan bli helt uppslukad av något jag brinner för och ha svårt att tänka på särskilt mycket annat.

Impulsiviteten kan också vara utmanande ibland. Starka impulser, snabba idéer eller känslomässiga reaktioner kan ställa till problem även när man försöker tänka efter och göra rätt. ADHD påverkar vardagen och relationer mer än vad många kanske förstår, även när man verkligen anstränger sig för att hålla struktur, planera eller fungera som alla andra omkring en.

Något annat jag också märkt hos mig själv är att jag ofta känner känslor väldigt starkt och intensivt. Och det gäller egentligen inte bara negativa känslor, utan alla känslor jag har. När jag blir glad så blir jag verkligen jätteglad. Jag kan känna stark entusiasm, inspiration och glädje på ett sätt som nästan fyller hela kroppen. Men på samma sätt kan sorg, besvikelse eller känslan av att bli sårad också slå väldigt hårt och kännas nästan överväldigande inuti.

När jag blir ledsen kan jag ibland känna mig nästintill otröstlig, som att känslan tar över hela mig för stunden. Det kan vara svårt att bara “släppa” eller tänka bort det jag känner, eftersom känslorna ofta stannar kvar länge och känns väldigt starkt både mentalt och fysiskt.

Jag tror att det här också är en del av varför livet ibland kan kännas så intensivt med ADHD. Det handlar inte bara om tankar som går snabbt eller en hjärna som ständigt är aktiv, utan också om att känslor ibland upplevs med väldigt hög styrka.

Samtidigt är det här något som förändrats mycket genom livet för mig. Under många år försökte jag istället trycka undan väldigt mycket av det jag kände. Jag stängde ner, höll uppe fasader och försökte kontrollera eller dölja känslor istället för att faktiskt känna dem fullt ut. Idag är jag betydligt mer känslomässigt öppen än jag var då.

Nu tillåter jag mig själv att känna efter, visa känslor och låta dem finnas utan att direkt försöka trycka undan dem på samma sätt som tidigare. Det gör att jag idag också har mycket lättare till både skratt, tårar och starka känsloreaktioner än vad jag hade förr.

Även om det ibland kan vara jobbigt att känna saker så intensivt försöker jag också se att det finns något fint i det. Förmågan att känna starkt gäller ju inte bara det svåra, utan också kärlek, glädje, engagemang och kreativitet. Det kan vara utmattande ibland, men det gör också att jag upplever livet väldigt intensivt och känslomässigt nära.

Inte endast negativa egenskaper

Samtidigt vill jag inte heller beskriva ADHD som enbart något negativt. För även om det kan vara väldigt energikrävande finns det också sidor av det som jag uppskattar hos mig själv. Jag ser mig själv som ganska kreativt lagd och tror att mycket av det kommer från hur min hjärna fungerar. Jag hamnar ofta i skapande, problemlösning och nya idéer kring hur saker kan göras på andra sätt.

Mitt idéflöde känns nästan ständigt aktivt och jag får ofta nya tankar kring projekt, texter, planer eller saker jag vill prova på. Även om det ibland kan bli kaotiskt så finns det också något fint i att hjärnan aldrig riktigt slutar vara nyfiken, kreativ och full av idéer.

En annan sak jag märkt hos mig själv är att jag väldigt sällan bara har ett enda projekt eller fokusområde i gång samtidigt. Min hjärna verkar nästan hela tiden vilja vara sysselsatt med något nytt, kreativt eller stimulerande, vilket gör att jag ofta har flera olika saker pågående parallellt.

Ett ganska tydligt exempel på det är hur min vardag ser ut just nu. Samtidigt som jag arbetar håller jag också på att plugga körkortsteori, skriver färdigt min bok, förbereder inför två planerade föreläsningar i höst och dessutom har skapat och driver den här bloggen.

Ibland kan jag själv nästan stanna upp och undra hur jag ens tänkt att allt ska få plats samtidigt. Det blir lätt väldigt mycket som pågår både praktiskt och mentalt på en och samma gång. Samtidigt märker jag också att jag på något sätt trivs i det kreativa flödet av projekt, idéer och saker att arbeta med. Min hjärna verkar må bra av att känna inspiration, driv och nyfikenhet inför olika saker.

Problemet är snarare att det ibland blir svårt att bromsa sig själv och förstå när mängden projekt och intryck börjar bli mer än vad hjärnan egentligen orkar med. Jag tror att många med ADHD kan känna igen sig i just det där — att ha väldigt mycket motivation, idéer och vilja, men samtidigt svårt att hitta balansen mellan driv och återhämtning.

Det kan nästan kännas som att hjärnan hela tiden säger:
“Det här vill jag också göra!”
“Det här verkar kul!”
“Det här måste jag prova!”

Och plötsligt sitter man där med flera projekt, planer och idéer samtidigt utan att riktigt förstå hur allt hann hamna där från början.

Samtidigt vill jag heller inte ta bort den delen helt, eftersom mycket av min kreativitet, drivkraft och mitt skrivande faktiskt också kommer därifrån. Det handlar nog snarare om att försöka lära sig att hantera energin och idéflödet på ett sätt som fungerar i längden utan att köra slut på sig själv.

Knep för att få vardagen att fungera

För att få vardagen att fungera så bra som möjligt har jag med tiden fått hitta olika strategier och små hjälpmedel som underlättar för mig. Många av dem kan verka ganska enkla utifrån, men de gör faktiskt stor skillnad i vardagen när hjärnan lätt blir överbelastad eller splittrad.

Listor är till exempel något jag använder mycket. Om jag inte skriver ner saker finns det en stor risk att tankarna bara fortsätter snurra runt i huvudet samtidigt som jag blir stressad över att glömma något viktigt. Att få ner saker på papper eller i mobilen hjälper mig att skapa lite mer struktur och lugn i allt kaos som annars lätt uppstår i huvudet.

Alarm och påminnelser är också något jag använder ofta. Inte bara för tider eller möten, utan även för vardagliga saker som andra kanske gör automatiskt utan att behöva tänka särskilt mycket på det. För mig blir det ett sätt att avlasta hjärnan lite istället för att försöka hålla allting i huvudet samtidigt.

En annan viktig sak för mig är att snabbt skriva ner idéer direkt i mobilen när de dyker upp. Eftersom mitt idéflöde nästan konstant är aktivt kan tankar och idéer annars försvinna lika snabbt som de kom. Det kan vara allt från uppslag till bloggen och bokidéer till små reflektioner eller saker jag behöver komma ihåg senare.

På kvällarna har poddar blivit ett viktigt hjälpmedel för att kunna somna och hjälpa hjärnan att varva ner. Om det blir för tyst omkring mig är det väldigt lätt att tankarna börjar rusa i väg åt alla möjliga håll. Då hjälper det mig att ha något lugnt att fokusera på istället.

Något annat jag blivit tvungen att lära mig är vikten av inplanerad vila. Min hjärna fungerar sällan bra om jag bara kör på utan pauser under längre perioder. Även om jag ofta blir rastlös av att vila försöker jag idag förstå att återhämtning faktiskt är något jag behöver för att orka med vardagen i längden.

Rutiner hjälper mig också mycket, även om de samtidigt kan vara väldigt svåra att hålla fast vid konsekvent med ADHD. När jag väl lyckas skapa fungerande rutiner märker jag ofta att både stressen och kaoset i huvudet minskar. Problemet är snarare att lyckas hålla kvar dem över tid när motivation, energi och fokus varierar så mycket.

En annan liten sak som hjälper mig mycket i vardagen är hörlurar när jag är ute bland mycket människor eller intryck. Det hjälper mig att skärma av lite av allt som händer omkring mig och minskar känslan av att hjärnan blir överbelastad av ljud och intryck utifrån

Allt eller inget

För mig kommer lusten till kreativt skapande väldigt mycket i perioder. Ibland kan jag känna ett starkt driv där idéerna nästan avlöser varandra och jag vill skriva, skapa och arbeta med projekt under många timmar i sträck. Det kan kännas som att hjärnan går på högvarv av inspiration och att jag nästan får svårt att bromsa mig själv när jag väl hamnat i det där kreativa flödet.

Under sådana perioder kan jag bli väldigt uppslukad av det jag håller på med. Jag tänker på det nästan konstant, får nya idéer hela tiden och känner ett starkt behov av att fortsätta medan inspirationen finns där. Det är ofta då jag är som mest produktiv, kreativ och engagerad i sådant jag brinner för.

Samtidigt märker jag också att de där intensiva perioderna ofta har ett pris. Ibland kommer hjärntröttheten smygande efteråt eller huvudvärken som en signal om att jag egentligen borde sakta ner och återhämta mig mer än vad jag gör. Problemet är bara att det kan vara väldigt svårt att avbryta sig själv när drivkraften och idéflödet väl är i gång.

Jag har också märkt att mitt sätt att fungera ofta blir ganska mycket “allt eller inget”. Antingen har jag väldigt mycket energi, inspiration och motivation till att skapa och göra saker, eller så försvinner drivkraften nästan helt under perioder. Mellanlägen är något jag ganska sällan upplever att jag hamnar i.

Det kan ibland vara frustrerande eftersom jag önskar att jag oftare kunde hitta en mer jämn balans i energinivå, fokus och återhämtning. Samtidigt försöker jag också förstå att det här är en del av hur min hjärna fungerar och att jag behöver bli bättre på att lyssna på signalerna innan kroppen eller huvudet till slut tvingar mig att stanna upp.

Missförstånd och kritisk självbild

Missförstånd och självbild är nog de två jobbigaste delarna som påverkats av min ADHD som mest genom livet. Under många år hade jag väldigt svårt att förstå mig själv och varför saker som verkade fungera naturligt för andra människor kunde kännas så svåra och energikrävande för mig.

Jag såg ju hur andra verkade klara av skolan, struktur, planering, fokus och vardagliga krav på ett sätt som jag själv ständigt kämpade med att försöka få ihop. Det skapade ofta en känsla av att det måste vara något fel på mig som person, eftersom jag inte förstod varför jag inte bara kunde “skärpa mig” och fungera som alla andra verkade göra.

Många gånger blev jag också ifrågasatt när jag inte klarade av det som förväntades av mig. Framför allt i skolan, men även hemma och ibland från människor omkring mig. Problemet var att det ofta ställdes krav utan att jag samtidigt fick någon verklig förståelse eller anpassning för varför vissa saker faktiskt var svårare för mig än för andra.

I stället kunde jag få höra kommentarer eller frågor som:
“Bryr du dig inte?”
“Försöker du ens?”
“Är du bara lat?”
eller:
“Om du verkligen ville så skulle du klara det.”

Det som gjorde mest ont var nog att jag till slut började tro på det själv. När man gång på gång får höra att man verkar lat, slarvig, oengagerad eller dålig på att ta ansvar börjar det sakta påverka hur man ser på sig själv som människa.

Det är lätt för omgivningen att främst lägga märke till det som inte fungerar, det man glömmer, missar eller inte klarar av på samma sätt som andra. Däremot tror jag att många människor missar hur mycket energi det faktiskt kan ta att hela tiden behöva anstränga sig mer än andra för att försöka nå samma resultat.

Det som för vissa sker nästan automatiskt kan för någon med ADHD kräva väldigt mycket mental energi, planering, självkontroll och strategier i bakgrunden. Och trots att man anstränger sig väldigt mycket händer det ändå ibland att resultatet inte blir som man hoppats eller tänkt sig. Det kan vara väldigt frustrerande när omgivningen då bara ser att något inte fungerade, utan att samtidigt se allt arbete som faktiskt låg bakom försöket.

Dåligt självförtroende

Jag tror också att många människor inte förstår hur mycket strategier och anpassningar som ofta krävs för att få vardagen att fungera. Det kan handla om listor, påminnelser, rutiner, struktur, återhämtning eller olika sätt att försöka hålla fokus och minska intryck. För andra kanske det ser enkelt ut utifrån, men bakom det som verkar fungera kan det finnas väldigt mycket planering och mental ansträngning som aldrig riktigt syns för omgivningen.

Det gör också att många med ADHD går runt och känner sig både missförstådda och hårda mot sig själva, eftersom man ofta jämför sitt resultat med andra människors utan att ta hänsyn till att förutsättningarna faktiskt kan se väldigt olika ut.

Jag började tvivla väldigt mycket på min egen förmåga och på vad jag egentligen klarade av överhuvudtaget. Samtidigt skapade det också en väldigt hård inre kritiker inom mig. En röst som ofta var betydligt hårdare mot mig själv än vad någon annan egentligen behövde vara.

Själv bar jag under väldigt många år på en stark känsla av att det var något fel på mig. Jag upplevde mig annorlunda jämfört med andra människor och hade svårt att förstå varför sådant som verkade fungera naturligt för andra kunde kännas så svårt och energikrävande för mig. Det skapade mycket skam och självkritik redan tidigt i livet.

Eftersom jag inte hade någon förklaring till varför jag fungerade som jag gjorde drog jag istället ofta slutsatsen att problemet måste vara jag som person. Att jag kanske var lat, dålig, slarvig, känslig eller helt enkelt inte lika kapabel som andra människor omkring mig.

Många gånger kände jag mig fel i princip överallt — i skolan, bland andra människor och även i relation till mig själv. Jag försökte hela tiden förstå varför jag inte verkade fungera på samma sätt som omgivningen förväntade sig att jag skulle göra. Ju mer jag kämpade utan att förstå varför det blev svårt, desto hårdare blev jag också mot mig själv.

Utredningen kom som ett svar på mina frågor

Förklaringen till mycket av det här kom först i vuxen ålder när jag blev utredd och fick mer förståelse kring ADHD. På ett sätt blev det en stor lättnad, eftersom många bitar i mitt liv plötsligt föll på plats och började bli begripliga på ett sätt de aldrig tidigare varit.

Samtidigt kan jag också känna en sorg över att den förståelsen inte kom tidigare. Jag har många gånger tänkt att om utredningen och kunskapen kring min ADHD hade funnits redan under barndomen så hade det kanske kunnat bespara mig väldigt mycket självkritik, skam och känslan av att vara fel eller otillräcklig i så många sammanhang genom livet.

Till slut blev självbilden ganska förvrängd. Jag hade svårt att se mina styrkor och det som fungerade bra hos mig, eftersom fokus nästan hela tiden låg på det jag inte klarade, det jag glömde, det jag misslyckades med eller det som verkade fungera lättare för andra människor.

Det gjorde att jag länge gick runt med känslan av att jag på något sätt var “fel”, trots att mycket egentligen handlade om att min hjärna fungerade annorlunda och att jag hade behövt förståelse, rätt verktyg och anpassningar långt tidigare än vad jag fick.

Avslutande tankar kring ämnet

Avslutningsvis tror jag att det är viktigt att prata mer om hur olika ADHD faktiskt kan se ut från person till person. För många tänker fortfarande på en ganska stereotyp bild av ADHD — någon som är väldigt utåtagerande, fysisk rastlös eller har svårt att sitta still. Men verkligheten är ofta mycket mer komplex än så.

För mig har ADHD aldrig främst handlat om att springa runt eller klättra på väggarna. Min hyperaktivitet har snarare funnits på insidan. I tankarna som aldrig riktigt stannar upp. I känslorna som ofta känns väldigt starkt. I hjärnan som ständigt analyserar, planerar, grubblar och hoppar mellan olika tankespår samtidigt.

Och just därför tror jag också att många människor går runt och känner sig missförstådda — ibland även av sig själva. Två personer kan ha samma diagnos men ändå uppleva den på helt olika sätt. Vissa kämpar mest med rastlöshet, andra med känsloreglering, struktur, sömn eller den där ständiga inre stressen som aldrig riktigt tystnar. ADHD är inte en mall där alla fungerar likadant.

Det betyder också att människor med ADHD ofta utvecklar helt olika strategier för att få vardagen att fungera. Det som hjälper en person kanske inte hjälper någon annan alls. Därför tror jag att självförståelse är så viktigt — att försöka förstå hur just ens egen hjärna fungerar istället för att hela tiden jämföra sig med andra.

För mig blev förståelsen kring ADHD inte bara en diagnos, utan också ett sätt att börja se på mig själv med lite mindre självkritik och lite mer medkänsla. Att förstå att jag inte varit lat, konstig eller misslyckad — utan att min hjärna helt enkelt fungerar annorlunda.

Och kanske är det egentligen det viktigaste jag vill förmedla med det här inlägget:
Att ADHD inte alltid ser ut som stereotypen. Och att det inte gör upplevelsen mindre verklig för det.

/Ur mitt inre/ Anna