Inlägg 14: En spännande höst väntar

Hej där!

Under sommaren har jag tagit en liten paus från skrivandet här på bloggen. Jag ville ge mig själv tid att njuta av sommaren, umgås med min partner, familj och vänner – och faktiskt också vänja mig vid den ovana känslan av att plötsligt ha ganska mycket fritid.

Efter alla timmar, dagar och månader jag lagt på boken var det nästan märkligt att inte längre behöva sätta mig vid datorn så fort jag hade en ledig stund. Att kunna känna: Jag är färdig. Jag skrev faktiskt klart en hel bok. Sommaren fick därför bli en välbehövlig paus efter en intensiv skrivperiod.

Men nu börjar sommaren sakta lida mot sitt slut och jag känner hur skrivlusten kommer tillbaka. Och även om jag älskar sommaren måste jag erkänna att det finns något väldigt mysigt med tanken på hösten. Att krypa upp under en filt med en kopp te, höra regnet utanför och låta det kreativa skrivandet få ta plats igen i höstmörkret.

Så efter sommarpausen börjar det bli dags att väcka liv i bloggen igen. Och det känns faktiskt väldigt roligt, för den här hösten kommer det att hända en hel del.

En höst fylld av föreläsningar

Den här hösten har jag blivit bokad till fyra föreläsningar – och en av dem är faktiskt på Bokmässan!

Det känns både stort och väldigt roligt. Varje gång någon bokar mig slås jag fortfarande av tanken på att människor faktiskt vill lyssna på just mig, min berättelse och det jag har att säga. Den fina respons jag har fått efter tidigare föreläsningar betyder otroligt mycket och har gjort mig ännu mer säker på att det här är något jag vill fortsätta med.

Jag är väldigt tacksam för utbildningen jag fick genom Hjärnkoll och för möjligheten att idag få använda mina egna erfarenheter till något som förhoppningsvis kan göra skillnad. När jag föreläser för personal inom vård och omsorg är mitt mål att bidra med ett perspektiv från andra sidan – hur vården och bemötandet faktiskt kan upplevas av den som själv är patient. Om mina erfarenheter kan bidra till ökad förståelse och i förlängningen ett bättre bemötande av någon annan, då känns det väldigt meningsfullt.

Men föreläsningarna ger mig också möjlighet att nå människor som själva lever med psykisk ohälsa och deras anhöriga. Där är mitt kanske viktigaste budskap hopp.

När jag själv befann mig mitt i mörkret hade jag behövt höra från någon som faktiskt varit där att livet kunde förändras. Att det finns hjälp att få. Att återhämtning är möjlig. Att motgångar och bakslag inte betyder att allt är förlorat och att det fortfarande är värt att fortsätta kämpa. De orden nådde aldrig riktigt fram till mig då – och kanske är det därför det känns så viktigt för mig att säga dem högt idag.

Genom att vara öppen med min egen resa hoppas jag också kunna bidra till att bryta stigma, självstigma och de fördomar som fortfarande finns kring olika former av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är ingenting att skämmas över och ingenting man ska behöva bära skuld för.

Vi har idag betydligt mer kunskap om psykisk ohälsa än tidigare, och ändå finns det fortfarande ämnen som människor drar sig för att prata öppet om. Jag hoppas på ett samhälle där den tröskeln fortsätter att bli lägre. Där det blir lika självklart att kunna säga att man inte mår bra psykiskt som att berätta att man har ont någon annanstans.

Om min öppenhet kan få någon att känna sig lite mindre ensam, hjälpa en anhörig att förstå eller bidra till att en person blir bemött med större förståelse – då har min berättelse fått möjlighet att göra skillnad även utanför mig själv.

Bokmässan – skräckblandad förtjusning

Att bli bokad till Bokmässan just den här gången känns extra speciellt, eftersom planen är att min bok ska vara utgiven då! Boken trycks just nu och just nu befinner jag mig i den där märkliga väntan på att få veta det exakta datumet då den faktiskt släpps.

Det känns fortfarande lite overkligt att tänka på. Något som under så lång tid bara har funnits som dokument på min dator ska snart bli en riktig, fysisk bok som andra människor kan hålla i sina händer och läsa. Och samtidigt ska jag alltså stå på Bokmässan och föreläsa. Det är svårt att föreställa sig en mer speciell inramning för den här hösten.

För även om jag tycker väldigt mycket om att föreläsa måste jag erkänna en sak: det är också såååå läskigt!

Jag är egentligen ganska blyg och var definitivt inte den som räckte upp handen och jublade när läraren meddelade att vi skulle hålla muntliga presentationer i skolan. Snarare tvärtom. Därför blev flera av människorna omkring mig ganska förvånade när jag plötsligt började ställa mig på scener och prata inför främmande människor.

Och jag förstår dem. Ibland är jag nästan lika förvånad själv.

Att föreläsa är fortfarande något jag gör med en rejäl dos skräckblandad förtjusning. Nervositeten finns där, men samtidigt finns känslan av att det jag pratar om är viktigare än min rädsla för att stå framför en publik. När jag väl står där och märker att människor lyssnar, känner igen sig eller blir berörda förstår jag varför jag fortsätter utsätta mig för det.

Men om jag får välja var jag känner mig allra mest hemma?

Då är svaret fortfarande enkelt: bakom skärmen med mitt skrivande.

Där behöver jag ingen mikrofon, ingen scen och inga nervösa minuter innan det är dags att börja. Bara orden, tangentbordet och möjligheten att i lugn och ro försöka sätta ord på det jag vill förmedla.

Kanske är det också just kombinationen jag tycker så mycket om – skrivandet ger mig möjlighet att hitta orden, och föreläsningarna utmanar mig att våga säga dem högt.

Att faktiskt skriva färdigt en bok

Min debutbok Blinkande lysrör och kompakt mörker visade sig vara ett betydligt större arbete att slutföra än jag hade kunnat föreställa mig när jag började skriva.

För att skriva en bok handlar verkligen inte bara om att skriva den första versionen. Det handlar om att läsa om, stryka, lägga till, flytta, formulera om och sedan läsa allt en gång till. Att arbeta tillsammans med redaktör, gå igenom kommentarer, korrekturläsa och göra ytterligare ändringar. Varv efter varv, tills man till slut nästan kan texten utantill.

Och ja – man kan faktiskt bli väldigt trött på sin egen text.

Under de mest intensiva perioderna kändes arbetet nästan oändligt. Varje gång jag trodde att ett kapitel var färdigt hittade jag något mer jag ville ändra, förtydliga eller förbättra. Samtidigt visste jag att varje sådant varv tog mig lite närmare den bok jag faktiskt ville lämna ifrån mig.

När jag till slut skrev den sista raden och skickade in manuset kom därför en känsla jag inte riktigt hade räknat med: tomhet.

Plötsligt skulle inte alla lediga timmar gå åt till boken längre. Vad gör man ens med fritid?

När arbetet var som mest intensivt tror jag knappt att jag hade sett en film eller följt någon av mina serier på flera veckor. Så mycket av min tid och energi gick åt till att bli färdig. När det sedan plötsligt var över behövde jag nästan vänja mig vid att kunna stänga datorn utan att samtidigt tänka på nästa kapitel eller nästa ändring.

Sommarens paus kom därför väldigt lägligt. Jag fick lägga manuset åt sidan, göra andra saker och ladda batterierna. Och nu, efter lite distans från alla de där genomläsningarna, känns det faktiskt roligt att sätta mig vid tangentbordet igen.

Det allra häftigaste är förstås vad allt arbete har lett fram till. Blinkande lysrör och kompakt mörker är färdig och på väg att bli en fysisk bok.

Jag vet ännu inte exakt vilket datum den släpps, men så fort releasedatumet är bestämt kommer jag självklart att uppdatera det här på bloggen.

Vad händer härnäst?

Nu när bloggen vaknar till liv igen finns det mycket jag ser fram emot att dela med mig av här. Framöver kommer jag självklart att uppdatera er med mer information om boksläppet så snart jag vet mer. Jag kommer också att berätta om höstens föreläsningar, eventuella nya bokningar och hur det känns att stå på scen och dela med mig av mina erfarenheter.

Men bloggen kommer precis som tidigare också att fortsätta vara en plats för mina tankar och reflektioner kring psykisk hälsa och ohälsa, återhämtning, bemötande och sådant jag själv funderar över eller tycker att vi behöver prata mer öppet om.

Och sedan finns förstås frågan om vad som händer efter debutboken.

För även om jag behövde en paus efter att Blinkande lysrör och kompakt mörker blev färdig, råder det ingen tvekan om att jag kommer fortsätta skriva. Jag har redan tankar och påbörjade projekt som väntar på mig, och när tiden är rätt kommer jag att berätta mer om vilket av dem som får bli nästa stora skrivprojekt.

För en sak har arbetet med min första bok verkligen bekräftat för mig: jag älskar att skriva.

Skrivandet är kreativitet och skapande, men för mig är det också så mycket mer. Det kan vara förlösande, ibland nästan terapeutiskt. Genom orden kan jag sortera tankar, försöka förstå sådant jag varit med om och förvandla erfarenheter och idéer till någonting som går att dela med andra.

Visst kan jag bli fullständigt trött på en text efter den femtioelfte genomläsningen – det har den här boken definitivt lärt mig – men längtan efter att skapa med ord kommer alltid tillbaka.

Så jag hoppas att ni som har följt bloggen tidigare hittar tillbaka efter sommaruppehållet, och att kanske några nya läsare hittar hit på vägen. Nu är planen att uppdateringarna ska komma mer regelbundet igen.

Sommaren fick bli min paus. Nu ser jag fram emot en höst fylld av föreläsningar, boksläpp, nya texter – och början på nästa kapitel.

 Ur mitt inre/ Anna