Inlägg 15: Varför är det så svårt att göra ingenting?

Inför sommaren bestämde jag mig för att låta skrivandet få ta ett steg tillbaka.

Dels för att arbetet med boken i stort sett var färdigt, dels för att jag ville ta en paus även från bloggen. Efter ett halvår där jag tillbringat nästan orimligt många timmar framför skärmen kändes det faktiskt som ett ganska klokt beslut.

Skrivandet hade fått en väldigt stor plats i mitt liv.

Det var något jag prioriterade högt och ofta också länge. Många kvällar satt jag kvar framför datorn medan min kära pojkvän fick roa sig på egen hand tills jag till slut bestämde mig för att stänga ner för dagen. Jag kunde bli så uppslukad av texten att timmarna försvann utan att jag riktigt märkte det.

Och ändå var jag sällan helt nöjd.

Jag kunde ha skrivit, redigerat och arbetat koncentrerat i flera timmar och ändå känna när jag stängde datorn att jag borde ha hunnit lite mer. Att jag kunde ha förbättrat ännu ett stycke, gått igenom ytterligare några sidor eller gjort lite mer innan dagen fick räknas som färdig.

Kanske var det just därför pausen behövdes.

Den här sommaren hade vi dessutom planerat några aktiviteter och mindre resor tillsammans, och jag bestämde mig medvetet för att inte ens ta med mig laptopen. Bara den tanken kändes nästan ovanlig efter en period då datorn hade följt med mig genom så mycket av vardagen.

Jag ville vara där jag faktiskt befann mig.

Inte halvt närvarande på en utflykt och halvt kvar i ett dokument i huvudet.

Jag ville vara ute mer, känna solen mot huden, njuta av vädret och ta vara på sommaren på ett sätt jag inte riktigt hade gjort tidigare under året. Jag kände själv att jag behövde få ladda om, både mentalt och kreativt.

Så på pappret var planen enkel:

Jag skulle vila från skrivandet.

Jag skulle njuta av sommaren.

Och jag skulle försöka lära mig att vara ledig.

Det visade sig snart att den sista delen var betydligt svårare än jag hade trott.

Det som överraskade mig mest var nog tomheten.

När jag hade skickat in det färdiga manuset för sista gången borde jag kanske bara ha känt lättnad. Stolthet. Frihet. Och visst fanns de känslorna där också, men samtidigt uppstod ett märkligt tomrum efter allt som under så lång tid hade upptagit så mycket av min tid, min energi och mina tankar.

Plötsligt fanns inget kapitel som väntade på att redigeras.

Ingen formulering som behövde slipas.

Ingen text som låg och drog i mig från datorn.

Och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med all den plats som blev över.

Sedan kom nästa känsla, den jag verkligen inte hade räknat med.

En kritisk liten röst som började viska att jag var lat.

Att jag borde använda tiden bättre. Att jag borde passa på att skriva idéer till bloggen, förbereda texter inför hösten och ligga steget före istället för att bara gå omkring och vara ledig.

Det spelade nästan ingen roll att jag hade arbetat intensivt under lång tid eller att jag själv hade bestämt att sommaren skulle få vara en paus. Så fort jag inte producerade någonting började en del av mig ifrågasätta om jag verkligen gjorde tillräckligt.

Att koppla av visade sig därför vara betydligt svårare än jag hade föreställt mig.

Kroppen kunde ligga still, men huvudet fortsatte springa.

Tankarna drog iväg till hösten, till allt som skulle ordnas, allt som skulle hända och allt jag borde hinna förbereda. Istället för att befinna mig i den lediga dagen framför mig kunde jag mentalt redan vara flera veckor framåt.

Vid vissa tillfällen har jag därför fått använda mindfulnessövningar för att hjälpa mig tillbaka.

Till det som faktiskt händer just nu.

Till ljuden omkring mig.
Till kroppen.
Till andetagen.
Till platsen där jag befinner mig.

Inte nästa blogginlägg.

Inte höstens planer.

Inte allt som fortfarande behöver göras.

Bara nu.

Det har blivit en påminnelse om att vila inte alltid kommer automatiskt bara för att kalendern plötsligt är tom. Ibland behöver även återhämtningen få vara något man övar på.

Och kanske framför allt: något man tillåter sig själv att göra utan att först behöva bevisa att man har förtjänat den.

Det började nästan omedelbart smyga sig in en känsla av att jag borde använda tiden bättre. Det fanns ju fortfarande saker jag ville få färdigt, idéer jag ville utveckla och texter jag skulle kunna förbereda inför hösten. När tiden plötsligt fanns där framför mig blev det märkligt nog svårt att låta den få vara tom.

Jag tror att det här är ganska vanligt.

Att man längtar efter ledighet men sedan blir rastlös när den kommer. Att man paradoxalt nog kan känna sig stressad av att inte göra någonting, just för att man är van vid att hela tiden ha något att förhålla sig till, lösa eller prestera.

Och i mitt fall tror jag inte direkt att min ADHD hjälpte till.

Jag har redan svårt att vara stilla, både i kroppen och i huvudet. Tankarna drar lätt iväg åt flera håll samtidigt, nya idéer dyker upp, saker jag borde göra börjar rada upp sig och det är som om hjärnan ständigt letar efter nästa punkt att haka fast i.

Det märks inte minst när jag ska sova.

Just där, när allt runt omkring blir tyst och jag egentligen borde kunna komma till ro, kan tankarna istället börja springa som snabbast. Det gör det extremt svårt för mig att varva ner och somna, och samma rastlöshet kunde också följa med in i ledigheten.

Skulden handlade egentligen inte om att jag hade gjort för lite.

Tvärtom hade jag arbetat intensivt under lång tid.

Den handlade mer om att jag hade börjat koppla ihop tillgänglig tid med förväntan på prestation. Om tiden fanns, borde jag väl använda den till något. Skapa något. Förbereda något. Komma framåt.

Och när jag inte gjorde det kunde det nästan kännas som att jag slösade bort den.

Det blev en märklig motsägelse.

Jag behövde återhämtningen för att orka framåt.

Men samtidigt kunde själva återhämtningen få mig att känna att jag stod still.

För mig har produktivitet länge varit tätt sammanflätad med självvärde.

Hur mycket jag har hunnit med under en dag påverkar lätt hur jag bedömer mig själv. Om jag har skrivit, ordnat, planerat och fått saker gjorda kan jag känna att dagen varit bra, att jag har presterat tillräckligt och varit effektiv. Men om jag istället har vilat, tagit det lugnt eller låtit timmarna passera utan något tydligt resultat kan en helt annan känsla smyga sig på.

Som om jag inte gjort nog.

Som om jag själv inte varit nog.

Jag vet att jag har höga krav på mig själv, ibland betydligt högre än vad jag skulle ställa på någon annan. Och jag tror inte att jag är ensam om det. Vi lever i en tid där det är lätt att börja mäta dagar i prestationer, uppgifter och resultat, och där vila nästan kan kännas som något man först måste göra sig förtjänt av.

För mig kunde tankarna låta väldigt enkla:

Jag borde skriva.

Jag borde fixa med något.

Jag borde vara mer effektiv.

Det där ordet borde dök upp hela tiden.

Och ju oftare det gjorde det, desto svårare blev det att faktiskt vila.

För då kändes återhämtningen inte längre som något aktivt och viktigt, utan som passivitet. Som om jag stod still medan jag egentligen borde vara på väg någonstans.

Ändå kan det kännas ovant att ge vilan samma värde som det jag faktiskt producerar.

Kanske är det just där en del av problemet ligger.

Att jag varit van vid att se resultat som bevis på att jag gjort något värdefullt, medan återhämtning inte alltid lämnar efter sig något synligt.

Ingen färdig text.

Ingen avbockad lista.

Inget konkret att peka på.

Bara lite mer ork.

Lite mer lugn.

Lite mer utrymme i huvudet.

Och ändå är kanske just det ibland det viktigaste jag kan åstadkomma under en dag.

För några år sedan lärde en klok person mig något som jag fortfarande behöver påminna mig själv om:

Det finns inget likhetstecken mellan självvärde och prestation.

Det låter kanske självklart när man säger det högt, men för mig var det en viktig insikt. Jag hade under lång tid varit van vid att värdera mig själv utifrån vad jag lyckades åstadkomma. Hur mycket jag hann med. Hur bra jag presterade. Om jag gjorde det jag hade bestämt mig för eller nådde de mål jag satt upp.

Men självvärde fungerar egentligen inte så.

Mitt värde som människa blir inte större för att jag skriver en bok, arbetar hårt, klarar en utbildning eller bockar av en lång lista med uppgifter. Och det blir inte mindre för att jag har en dag då jag inte orkar särskilt mycket, behöver vila eller inte åstadkommer någonting som går att visa upp för någon annan.

Prestation är något jag gör.

Självvärde är något jag har.

Det är en skillnad jag fortfarande försöker lära mig på djupet.

För självvärde handlar inte om att förtjäna sin plats genom att vara duktig, effektiv eller produktiv. Det handlar om något mycket mer grundläggande: att varje människa har ett värde bara genom att finnas till.

Det finns ingen arbetsinsats som först måste utföras.

Ingen gräns man behöver komma över.

Ingen lista med krav som måste uppfyllas innan man får känna att man duger.

Och när jag tänker på det på det sättet blir också vilan lättare att förstå.

För om mitt värde inte sitter i det jag producerar behöver en dag utan prestation inte vara en dag då jag varit mindre värdefull. Den kan helt enkelt få vara en dag då jag behövde återhämta mig.

Jag önskar att den insikten alltid kom naturligt.

Det gör den inte.

Den där gamla rösten som mäter dagen i resultat dyker fortfarande upp ibland och frågar vad jag egentligen har gjort med min tid.

Men då försöker jag påminna mig om det jag en gång fick lära mig:

Jag behöver inte prestera för att förtjäna mitt värde.

Jag hade det redan innan jag gjorde någonting alls.

Med ADHD har jag svårt att vara helt stilla en hel dag.

Det är som om hjärnan hela tiden söker efter någonting att haka fast i. Stimulans. Ett projekt. En idé. Något att planera, skapa, ordna eller sätta igång med.

Det kan nästan kännas som att tomrum behöver fyllas.

Och det märkliga är att kroppen och hjärnan inte alltid verkar vara överens.

Jag kan vara fysiskt trött, känna att jag egentligen skulle behöva vila och ändå märka hur tankarna redan har börjat leta efter nästa sak. En ny text jag skulle kunna skriva. Något jag borde fixa hemma. En idé jag plötsligt vill utveckla. Ett projekt som känns spännande just precis då.

Kroppen säger:

Stanna.

Hjärnan säger:

Vi kan väl bara börja med en liten grej först?

Och den där lilla grejen har en märklig förmåga att förvandlas till flera timmar.

Därför är rådet att “bara ta det lugnt” inte alltid så enkelt för mig som det låter.

Att ligga på soffan en hel dag kan ibland göra mig mer rastlös än återhämtad, eftersom hjärnan fortsätter arbeta även när kroppen är stilla. Tankarna rusar vidare, letar efter stimulans och producerar nya idéer medan jag egentligen försöker göra motsatsen.

Det betyder inte att jag inte behöver vila.

Snarare tvärtom.

Ibland behöver jag återhämtningen extra mycket just eftersom det kan vara så svårt för mig att själv bromsa.

Jag har därför börjat fundera mer på vad vila faktiskt behöver betyda för mig. Kanske måste återhämtning inte alltid innebära fullständig stillhet. Ibland kan det vara att göra något som är lustfyllt men kravlöst, något som fångar hjärnan utan att kräva prestation.

För mig handlar det kanske mindre om att få hjärnan att bli helt tyst.

Och mer om att hjälpa den att sakta ner tillräckligt för att resten av mig ska hinna ikapp.

När vi vilar händer egentligen mycket mer än vad det ser ut som utifrån.

Kroppen och hjärnan får möjlighet att bearbeta, återhämta sig och ladda om. Särskilt efter en krävande dag, en period med mycket stress eller när man under lång tid har gått på högvarv behövs återhämtningen för att systemet ska få chans att landa.

Vila fyller alltså en funktion.

Den är inte tom tid.

Inte bortkastad tid.

Inte ett tecken på att man är lat.

Den är en del av det som gör att vi orkar fortsätta.

Jag tror att vi behöver en balans mellan aktivitet och återhämtning för att må bra i längden. För hur mycket driv, ambition och vilja man än har går det inte att hela tiden kräva mer av sig själv utan att någon gång stanna upp. Förr eller senare börjar kroppen eller hjärnan protestera.

Därför har jag börjat försöka se återhämtning på ett annat sätt.

Inte som något jag gör istället för att vara produktiv, utan som en del av att kunna vara produktiv på ett hållbart sätt.

För om jag aldrig låter mig själv återhämta mig kommer jag till slut inte heller kunna fortsätta prestera på den nivå jag vill. Energi är inte en obegränsad resurs. Den behöver fyllas på precis som allt annat som används.

Kanske behöver vi därför sluta betrakta vila som motsatsen till produktivitet.

Vila kan istället vara ett sätt att ta hand om sig själv så att man faktiskt orkar med det man vill göra senare. Ett sätt att ge kroppen och hjärnan möjlighet att komma ikapp.

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att vila inte är ett hinder för produktivitet.

Den är en förutsättning för den.

För den mest hållbara prestationen är inte den som kräver att vi ständigt pressar oss själva framåt.

Det är den som också lämnar plats för att stanna, återhämta sig och samla kraft inför nästa steg.

Under sommaren försökte jag vänja mig vid något som låter väldigt enkelt men som visade sig vara betydligt svårare än jag hade trott:

Att inte skriva hela tiden.

Att låta datorn vara stängd utan att genast börja tänka på allt jag skulle kunna göra om jag bara öppnade den igen. Att inte använda varje ledig stund till att redigera, planera eller skapa något nytt.

Det tog tid att släppa känslan av att jag borde göra mer.

Och ännu längre tid att släppa skulden som ibland följde med när jag faktiskt gjorde mindre.

Jag fick därför påminna mig själv om varför jag hade valt att ta pausen från början. Jag återhämtar mig fortfarande från utmattning, och hur mycket jag än tycker om att skriva behöver också sådant som är roligt energi. Att sitta uppslukad framför datorn i timmar kan kännas fantastiskt i stunden, men det förändrar inte att hjärnan fortfarande arbetar.

Jag behövde ge mig själv chansen att återhämta mig ordentligt istället för att riskera att pressa mig tillbaka till ett sämre mående.

Och jag visste dessutom att hösten skulle bli intensiv.

Det väntade föreläsningar, boksläpp, nya texter och flera saker jag både såg fram emot och visste skulle kräva mycket av mig. Sommaren blev därför ett tillfälle som jag egentligen inte hade råd att slarva bort – inte genom att vila för mycket, utan genom att låta bli att vila alls.

Jag behövde ladda batterierna innan jag började använda dem igen.

Efter några veckor började jag också märka något.

Skrivlusten kom tillbaka.

Inte den stressade skrivlusten som säger du måste bli färdig, utan den kreativa, lekfulla och nyfikna sorten. Den som får en idé att dyka upp när man minst anar det och gör att man plötsligt längtar efter att sätta sig framför tangentbordet igen.

När jag hade varit ifrån datorn ett tag började det finnas mer plats i huvudet.

Nya idéer till bloggen dök upp.

Tankar kring andra skrivprojekt började växa fram.

Och istället för att känna att skrivandet väntade på mig som ännu en uppgift började jag längta efter det för skrivandets egen skull.

Det blev kanske sommarens tydligaste bevis för mig på varför pausen faktiskt behövdes.

Ibland är det först när vi tillåter oss att gå ifrån något vi älskar en stund som vi kan hitta tillbaka till varför vi älskade det från början.

Jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att vila inte måste se likadan ut för alla.

För någon kan återhämtning vara att krypa upp i soffan under en filt och titta på en serie. För någon annan kan det vara en promenad, musik i hörlurarna, att pyssla, måla, läsa eller göra något kreativt helt utan krav på resultat.

Det finns ingen universell mall för vad vila ska vara.

Kanske är den viktigaste frågan istället:

Vad hjälper mitt nervsystem att gå ner i varv?

För det är också väldigt individuellt vilka aktiviteter som ger energi och vilka som tar den. Något som känns återhämtande för en person kan vara utmattande för en annan.

För mig personligen kan till exempel tid tillsammans med min pojkvän ge väldigt mycket energi. Hans närvaro kan få mig att känna mig lugnare, tryggare och mer avslappnad. Samtidigt finns det andra sociala sammanhang där jag efteråt känner mig betydligt tröttare än innan, därför att jag har behövt vara mer uppmärksam, socialt närvarande eller anpassa mig mer.

Det betyder inte nödvändigtvis att det ena är bra och det andra dåligt.

Bara att olika människor och olika situationer påverkar oss på olika sätt.

Därför tror jag att återhämtning också handlar om att lära känna sina egna signaler. Att börja lägga märke till vad som faktiskt fyller på energin och vad som tömmer den.

Vila behöver alltså inte alltid innebära total stillhet.

Ibland kan den istället handla om att plocka bort prestationskravet.

Att få göra något utan att det måste leda någonstans.

Utan att bli bättre.

Utan att bli färdigt.

Utan att kunna visas upp efteråt.

En promenad behöver inte bli träning.

Ett kreativt projekt behöver inte bli något man publicerar.

En stund med någon man tycker om behöver inte ha något annat syfte än att den känns bra.

Kanske är återhämtning därför mindre en fråga om hur lite vi gör och mer en fråga om hur mycket krav det finns i det vi gör.

För ibland behöver kroppen stillhet.

Och ibland behöver den bara få vara i rörelse utan att samtidigt behöva prestera.

Kanske behöver jag fortfarande öva på att vila utan att först känna att jag har förtjänat det.

Att inte se återhämtning som en belöning efter att jag varit tillräckligt duktig, produktiv eller effektiv, utan som något jag faktiskt behöver för att må bra och fungera i längden.

Jag försöker också förändra sättet jag ser på själva vilan.

Återhämtning är inte bara tiden mellan allt det viktiga.

Den är viktig i sig.

Det är lätt att tänka att livet framför allt händer när vi arbetar, skapar, presterar, utvecklas eller bockar av nästa punkt på listan. Men kanske händer något minst lika betydelsefullt när vi stannar upp. När kroppen får komma ikapp. När hjärnan får bearbeta. När vi ger oss själva tillåtelse att bara finnas utan att varje stund måste leda till ett resultat.

Sommaren blev därför inte en paus från att komma framåt.

Den blev en del av vägen dit.

Jag behövde de där veckorna då tempot fick sjunka. Jag behövde få längta tillbaka till skrivandet istället för att hela tiden kräva mer av mig själv. Jag behövde fylla på med sådant som gav mig energi och lämna lite mer utrymme mellan alla måsten.

Och kanske är det just det jag vill försöka bära med mig in i hösten.

Att framåt inte alltid måste betyda fortare.

Att en paus inte automatiskt betyder att man har stannat.

Och att vila ibland är precis det som gör att man senare kan fortsätta med mer kraft, mer lust och lite mer av sig själv kvar.

Sommaren tog mig inte bort från det jag ville göra.

Den gav mig energi att komma tillbaka till det.

/Ur mitt inre /Anna