Inlägg 16: Från patient till… att bara vara jag

Hej bloggen!

Skrivglädjen har verkligen hittat tillbaka, och nu är tanken att jag ska börja skriva mer regelbundet. För mig är skrivandet ett viktigt utlopp för tankar och känslor som jag ofta har lättare att uttrycka i skrift än i ord.

Dagens inlägg, Från patient till… att bara vara jag, handlar om något som jag för några år sedan aldrig hade kunnat föreställa mig skulle hända.

Jag ska snart skrivas ut från psykiatrin.

Efter många år av terapi, behandling och samtalskontakter kommer jag framöver endast ha medicinsk uppföljning. För mig är det så mycket mer än bara ett avslut på en behandling. Det är stort, viktigt och kanske det tydligaste tecknet hittills på hur långt jag har kommit i min återhämtning.

Jag var 15 år när jag fick min första kontakt med psykiatrin. Att den sedan skulle vara en del av mitt liv under de kommande 21 åren kunde jag nog inte förstå då. Än mindre kunde jag föreställa mig att jag en dag skulle komma till den punkt där jag befinner mig nu – där jag snart ska skrivas ut.

För första gången i mitt vuxna liv ska jag alltså stå mer på egna ben när livets med- och motgångar kommer. Det känns både stort och ovant, eftersom psykiatrin har funnits med genom hela mitt vuxenblivande.

De här 21 åren har innehållit olika terapier, otaliga samtalskontakter, läkemedelsbehandlingar, inläggningar och en vistelse på behandlingshem. Psykiatrin har funnits där under några av mina svåraste perioder, men också under åren då jag långsamt började hitta vägen tillbaka till mig själv. Att nu stå inför ett avslut på den delen av mitt liv är därför nästan svårt att ta in.

Blandade känslor

Allt detta väcker många känslor i mig, ibland nästan motsägelsefulla.

Den tydligaste är stolthet. Jag är stolt över allt jag har tagit mig igenom. Över alla de gånger jag velat ge upp men ändå fortsatt, även när vägen framåt varit smärtsam och nästan omöjlig att se. Jag har fortsatt försöka, fortsatt ta emot hjälp och fortsatt resa mig efter bakslag. Sakta har jag byggt upp ett liv som idag ser helt annorlunda ut än under mina svåraste år.

Samtidigt känner jag frihet. Friheten i att inte längre ha regelbundna samtal och terapier att förhålla mig till eller behöva planera livet kring vårdkontakter. Jag kan istället lägga mer av min tid och energi på mitt jobb, mitt skrivande och på allt annat jag själv väljer att fylla mitt liv med. Livet får helt enkelt ta större plats.

Men där finns också vemod. Under åren har vissa behandlare blivit viktiga för mig. De har mött mig när livet varit svårt och hjälpt mig att hålla riktningen när jag själv inte kunnat göra det. Nu kommer de kontakterna att försvinna ur min vardag. Även ett positivt avslut kan göra ont.

Och så finns där en klump i magen av oro.

Vad händer nästa gång livet blir riktigt svårt? Vem fångar upp mig då?

Utskrivningen betyder inte att livet plötsligt blir fritt från motgångar. Det kommer fortfarande finnas perioder då jag tappar fotfästet eller behöver hitta tillbaka till de strategier jag har lärt mig.

Det ovana ligger kanske just där – att jag nu ska möta livet utan en regelbunden psykiatrikontakt att luta mig mot. Allt jag har lärt mig i terapi ska inte längre främst användas tillsammans med någon i ett terapirum, utan av mig, mitt i mitt eget liv.

Kanske är det just det som är nästa steg i min återhämtning: att våga lita på att det jag har lärt mig finns kvar även när behandlarna inte längre står bredvid.

När säkerhetslinan försvinner

Jag är medveten om att jag ibland har använt mina kontakter inom psykiatrin som en sorts säkerhetslina lite för ofta. Att jag har lutat mig mot vetskapen om att någon annan snart ska hjälpa mig reda ut det som känns svårt, istället för att först försöka själv, fatta egna beslut och lita på min egen förmåga.

Samtidigt tror jag att den säkerhetslinan har varit en viktig del av min väg mot att bli mer självständig.

Jag har behövt lära mig hur man bygger ett liv som inte rasar så fort en stark känslostorm drar in. Ett liv som kanske skakar, svajar och känns osäkert ibland, men som ändå står kvar. Förr kunde starka känslor få hela min tillvaro att kännas hotad. Idag har jag fler verktyg, större förståelse för mig själv och en annan tillit till att känslor faktiskt går över även när de känns enorma i stunden.

Under många år har det också funnits något väldigt tryggt i att veta att nästa samtal väntar.

Om jag haft en svår vecka har jag kunnat tänka: Det är bara några dagar kvar. På nästa samtal kan jag få prata om det här.

Den tanken har många gånger fungerat som en morot. Något att hålla fast vid när det varit tungt. Jag har kunnat stå ut lite till med vetskapen om att det snart skulle finnas ett rum där jag fick lägga ner det jag burit på, sortera tankarna och få hjälp att se på situationen från ett annat håll.

Det är nog en av de saker som kommer kännas mest ovana när den strukturen försvinner.

Att inte längre ha nästa samtal som en självklar hållpunkt.

Samtidigt vet jag att en del av min återhämtning också handlar om att våga lita på att jag kan skapa den tryggheten på andra sätt. Att jag kan prata med människor jag har omkring mig, använda de strategier jag har lärt mig och själv försöka förstå vad jag behöver innan jag automatiskt söker någon annans svar.

Jag kan vara kritisk till sådant som varit dåligt och ändå känna en stor tacksamhet för alla de människor som faktiskt gjort skillnad.

Och kanske är det just därför avslutet känns så dubbelt.

Jag lämnar inte bara en vårdform.

Jag lämnar också en struktur som under många år varit en trygg punkt i mitt liv.

Nu behöver jag våga tro på att det jag fått med mig därifrån räcker längre än till nästa samtal.

Att vara väl förberedd

Jag lämnar dock inte psykiatrin oförberedd. Genom alla år av terapi, behandlingar och samtal har jag fått med mig en verktygslåda som jag nu kan bära vidare själv.

Jag har lärt mig att hantera starka känslor utan att låta dem styra mina handlingar. Jag förstår mina egna reaktioner bättre och kan tidigare upptäcka de varningssignaler som förr kunde passera obemärkta tills allt redan blivit väldigt svårt.

Jag har lärt mig att sätta gränser, att be om hjälp innan allt rasar och att stå ut med känslor utan att genast behöva fly från dem. Jag har också långsamt byggt upp något jag tidigare hade väldigt lite av: självmedkänsla och tilltro till mig själv.

Framför allt känner jag mig själv bättre idag. Jag vet mer om vad jag behöver för att må bra, vad som får mig ur balans och vad jag behöver prioritera för att ta hand om mig själv.

En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig är också att skilja på ett bakslag och att vara tillbaka på ruta ett. En dålig period suddar inte ut alla år av arbete. Gamla känslor eller mönster kan göra sig påminda utan att det betyder att jag är tillbaka där jag började.

Det är kanske där min trygghet inför utskrivningen behöver ligga: inte i tanken på att livet aldrig mer kommer bli svårt, utan i vetskapen om att jag idag är betydligt bättre rustad när det blir det.

Att våga lita på mig själv

Att känna sina gränser kan faktiskt vara förebyggande. Om jag i tid kan märka att mitt mående börjar förändras, att jag tappar fotfästet eller att de strategier jag brukar använda inte längre räcker, då har jag också en möjlighet att agera innan det hinner bli betydligt värre.

Det kan handla om att säga:

Nu märker jag att jag är på väg att må sämre.

Jag behöver mer stöd just nu.

Det här klarar jag inte riktigt själv.

Eller att ta kontakt med vården för att diskutera om det behövs extra insatser eller en justering av medicineringen.

För mig har det blivit en viktig del av att ta ansvar för mitt eget mående.

Det är lätt att tro att självständighet betyder att man ska klara allting utan hjälp, men jag ser det inte så längre. Det är stor skillnad mellan att vara självständig och att försöka bära allt ensam, hålla det dolt för andra och fortsätta tills man inte längre orkar.

Självständighet kan också vara att kunna bedöma när de egna resurserna räcker – och när de inte gör det.

Att be om hjälp kan fortfarande kännas läskigt. Det kan finnas en känsla av att man borde ha klarat mer själv, eller en oro över att vara till besvär. Men jag har börjat se det på ett annat sätt.

Att be om hjälp i tid är inte ett misslyckande.

Det kan tvärtom vara ett tecken på självinsikt och mod.

För ibland kan just det där steget – att säga till innan allting har hunnit rasa – vara det som gör att en svår period stannar vid att vara just en svår period.

Och kanske är det också en av de viktigaste sakerna jag tar med mig vidare när jag nu ska stå mer på egna ben:

Jag behöver inte välja mellan att vara självständig och att få hjälp. Jag kan vara båda.

Att släppa taget utan att ta avstånd

Jag känner en stor tacksamhet till vården för den hjälp jag till slut har fått för att kunna nå den punkt i livet där jag befinner mig idag.

Det går att känna så och samtidigt bära på kritik.

För min väg genom psykiatrin har inte varit rak, enkel eller problemfri. Det går inte att komma ifrån att det känns sorgligt att det tog 19 år innan jag fick hjälp som faktiskt gjorde att jag kunde ta mig ur mitt självskadebeteende. Det är många år av lidande, många år av försök och många år där jag önskar att någon hade hittat fram till det jag behövde tidigare.

På samma sätt tror jag att mycket hade kunnat bli annorlunda om min bipolära sjukdom och ADHD hade blivit fastställda tidigare i livet. Att förstå varför man reagerar som man gör, varför energin och måendet svänger eller varför vissa saker blir svårare än för andra kan göra stor skillnad. Rätt diagnos kan också öppna dörren till rätt behandling, rätt läkemedel och en helt annan förståelse för sig själv.

Men samtidigt finns det inget sätt att gå tillbaka och förändra det som redan har varit.

Jag kan önska att vissa saker hade upptäckts tidigare. Jag kan vara ledsen över sådant som inte fungerade och kritisk till delar av den vård jag fått. Men jag vill inte låta den sorgen ta ifrån mig tacksamheten över att jag till slut fick rätt hjälp.

För det fick jag.

Jag mötte människor som förstod mig bättre, behandlingar som gav mig verktyg jag fortfarande använder och insatser som faktiskt började förändra mitt liv. Någonstans längs vägen gick vården från att vara något som främst följde mitt lidande till att också bli en del av vägen ut ur det.

Det är kanske just därför jag tycker att det är viktigt att kunna bära två sanningar samtidigt.

Jag kan säga att vården ibland har brustit mig.

Och samtidigt säga att vården också har hjälpt mig att överleva, förändras och bygga det liv jag har idag.

De två sakerna tar inte ut varandra.

Att släppa taget om vården nu betyder därför inte att jag behöver ta avstånd från allt den har varit för mig. Jag behöver inte skriva om historien och göra den vare sig bättre eller sämre än den faktiskt var.

Sorgen över den tid som försvann

Det finns såklart en sorg över allt jag missade på grund av min psykiska ohälsa.

Under många år kändes det som att människorna runt omkring mig fortsatte leva sina liv medan jag själv mest försökte överleva ett dygn i taget. Andra pluggade, arbetade, byggde relationer, gjorde planer, reste, flyttade och tog steg framåt. Jag stod ofta kvar på samma plats och kämpade med sådant som inte syntes utåt men som tog nästan all min kraft.

När jag ser tillbaka kan det göra ont att tänka på den tiden.

På år som jag önskar att jag hade fått uppleva på ett annat sätt. På saker jag kanske hade velat göra tidigare. På möjligheter som aldrig blev av eftersom jag helt enkelt inte mådde tillräckligt bra för att orka, våga eller klara dem just då.

Det är lätt att fastna i tanken på allt man “borde” ha hunnit med.

Men med tiden har jag också börjat se min egen väg på ett annat sätt.

Jag har kommit ikapp på flera områden i livet, och det har bevisat någonting viktigt för mig: jag var aldrig dålig, lat eller värdelös.

Jag behövde bara andra förutsättningar.

Jag behövde hitta balans. Jag behövde bli stabilare, förstå mig själv bättre och få rätt verktyg innan jag kunde börja bygga ett liv som fungerade på ett mer hållbart sätt.

När den grunden väl började finnas där kunde också andra delar av livet börja växa.

Det betyder inte att sorgen över det som gått förlorat försvinner helt. Jag kan fortfarande önska att vissa år hade sett annorlunda ut. Jag kan fortfarande känna avund eller vemod när jag tänker på sådant andra fick uppleva medan jag själv kämpade.

Men jag försöker att inte låta den sorgen ta ifrån mig det jag har idag.

För jag kan inte få tillbaka de år som redan gått.

Det jag kan göra är att vara närvarande i det liv jag faktiskt har nu.

Och kanske är det just där jag har hittat en slags försoning med min egen tidslinje.

Jag ligger inte efter.

Jag tog bara en annan väg hit.

Återhämtning betyder inte färdig

Jag är absolut inte färdig. Och jag tror inte heller att återhämtning handlar om att bli färdig.

Jag är inte hel från allt det som en gång gick sönder inom mig. Vissa erfarenheter kommer alltid vara en del av min historia. Det finns sår som har läkt men lämnat ärr och sådant som fortfarande kan göra ont när livet skaver på rätt ställen.

Skillnaden är att jag idag inte står lika försvarslös inför det.

Verktygen jag fått genom terapi och behandling har blivit en del av hur jag lever mitt liv. Jag kan använda dem på jobbet, i mina relationer och i vardagen. När livet gör ont. När konflikter uppstår. När jag blir överväldigad.

Och när gamla mönster knackar på dörren.

För det gör de ibland. Återhämtning betyder inte alltid att man blir frisk. Det betyder inte nödvändigtvis att alla symtom försvinner, att det som varit svårt aldrig gör sig påmint igen eller att man aldrig mer kommer att ha perioder då livet känns tungt.

För mig har återhämtning istället fått en annan betydelse.

Livet har blivit större än sjukdomen.

Det som en gång tog upp nästan allt utrymme i mitt liv finns fortfarande som en del av min historia, men det styr inte längre varje beslut jag fattar. Jag behöver inte längre bygga hela min vardag kring hur jag mår, vad jag klarar av eller hur jag ska överleva nästa dygn. Problemen finns där ibland, men de får inte längre bestämma riktningen för hela mitt liv.

Jag kan fortfarande ha dåliga dagar och perioder då jag mår sämre. Skillnaden är att en dålig period inte automatiskt får allt annat att rasa tillsammans med den. Jag kan må dåligt och samtidigt fortsätta vara en del av mitt eget liv. Jag kan gå till jobbet, skriva, träffa människor jag tycker om, be om stöd, vila när jag behöver och använda de strategier jag har lärt mig. Det svåra kan få finnas utan att ta över precis allt.

Kanske är det också en av de största förändringarna: att jag idag känner igen mig själv utanför mina diagnoser.

Vem är jag när patientrollen försvinner?

Utan att jag riktigt har tänkt på det har jag i många sammanhang identifierat mig själv först som patient. Som någon som lever med psykisk ohälsa. Som någon med diagnoser, behandlingar, vårdkontakter och en lång historia inom psykiatrin.

När någonting har varit en så stor del av ens liv under så många år är det kanske inte så konstigt att det också börjar vävas in i självbilden. Patientrollen blir inte bara något man har i kontakten med vården, utan något som nästan följer med utanför behandlingsrummen också.

Därför tror jag att utskrivningen kommer innebära mer än att mina regelbundna vårdkontakter upphör.

Den ger mig också möjlighet att se på mig själv med nya ögon.

För jag är inte först och främst patient längre.

Jag är först Anna.

Jag är dotter. Jag är partner. Jag är familj och vän. Jag är undersköterska, föreläsare och författare. Jag är någon som tycker om att skriva, som har drömmar och mål, som bygger relationer och försöker skapa ett liv som känns meningsfullt.

Det är de delarna av mig som idag beskriver vem jag är betydligt bättre än mina diagnoser eller min historia inom psykiatrin.

Det betyder inte att jag vill ta avstånd från det jag har varit med om. Min psykiska ohälsa och mina erfarenheter av vården kommer alltid att vara en del av min berättelse. De har format mig, påverkat mig och lärt mig mycket om både mig själv och andra människor.

Men en del av min historia behöver inte vara hela min identitet.

Jag tror att jag tidigare ibland har låtit orden patient eller psykiskt sjuk stå längst fram när jag försökt beskriva vem jag är, medan alla andra delar av mig fått komma efteråt. Nu vill jag vända på det.

Jag vill att människor först ska möta Anna.

Och sedan, om det är relevant, kan de också få veta vad jag har gått igenom.

Det känns på ett sätt som att utskrivningen hjälper mig att flytta fokus från frågan ”Vad är det för fel på mig?” till en betydligt större och mer spännande fråga:

Vem är jag när jag får vara mer än det jag har kämpat med?

Och kanske är det just där en annan del av återhämtningen börjar.

Inte i att förneka den jag har varit, utan i att ge större plats åt allt det jag också har blivit.

Att lära känna mig själv

Nu när jag har byggt upp ett mer stabilt och hållbart liv, där jag mår bra, trivs och faktiskt får ägna mig åt sådant jag själv vill, har någonting annat också börjat hända.

Jag har börjat lära känna mig själv på ett sätt som jag tidigare varken hade utrymme, tid eller energi till.

Under många år gick så mycket kraft åt till att hantera ångest, depression och andra delar av min psykiska ohälsa. Fokus låg ofta på att ta mig igenom dagen, stå ut med känslorna och försöka hålla ihop när allting inom mig kändes kaotiskt. När så mycket energi går åt till att överleva finns det inte särskilt mycket kvar till att fundera över vem man är, vad man längtar efter eller vilket liv man faktiskt skulle vilja leva.

Idag finns det ett annat slags andrum.

I det utrymmet har jag fått möjlighet att stanna upp och faktiskt fundera över sådant som tidigare hamnade långt ner på listan. Vad är viktigt för mig? Vad mår jag bra av? Vilka människor vill jag ha nära? Vad vill jag lägga min tid och energi på? Vad drömmer jag om, och vilka mål vill jag försöka nå?

Jag har också fått möjlighet att göra saker för att de är roliga, meningsfulla eller utvecklande – inte bara för att de hjälper mig att stå ut med nästa svåra stund.

Det kan låta som en liten skillnad, men för mig är den enorm.

Det betyder inte att jag nu har alla svar på vem jag är eller exakt hur jag vill att resten av livet ska se ut.

Men jag tycker om att jag fortfarande får upptäcka det.

Efter så många år då så mycket handlade om att överleva känns det nästan ovant att få vara nyfiken på mitt eget liv.

Att få fråga mig själv:

Vad vill jag nu?

Och faktiskt ha både kraften och friheten att börja ta reda på svaret.

Platsen som blir över

Utrymmet som nu uppstår i mitt liv när psykiatrin inte längre kommer att vara en lika stor del av min vardag har jag faktiskt redan börjat fundera mycket på.

För första gången på länge känns det som att det finns plats för sådant som inte handlar om behandling, återhämtning eller att hantera psykisk ohälsa.

Jag vill fylla den platsen med sådant som bygger mitt liv vidare.

Mitt jobb kommer självklart att vara en viktig del. Jag vill fortsätta utvecklas inom vården, få mer erfarenhet och så småningom studera vidare. Det känns fint att kunna ha mål som sträcker sig framåt i tiden och att faktiskt tro på att jag kan nå dem.

Men en stor del av utrymmet vill jag också ge till mitt skrivande.

Skrivandet är mitt största intresse och något som ger mig både glädje, mening och möjlighet att uttrycka sådant som annars kan vara svårt att sätta ord på. Jag är övertygad om att jag kommer att skriva fler böcker. Det finns fortfarande så mycket jag vill utforska, berätta och reflektera kring, och tanken på att få fortsätta utvecklas som författare känns väldigt inspirerande.

Jag hoppas också att det kommer att finnas ett fortsatt intresse för mina föreläsningar.

För mig är föreläsningarna mer än bara ett sätt att berätta min historia. De är en möjlighet att nå människor som själva kämpar, anhöriga som försöker förstå och personal inom vård och omsorg som varje dag möter människor i utsatta situationer.

Om mina erfarenheter kan bidra till att någon känner sig mindre ensam, får mer hopp eller blir bättre bemött, då känns det meningsfullt.

Jag tycker också om tanken på att kanske kunna vara med och påverka vården för andra som lever med liknande psykisk ohälsa som jag själv har kämpat med. Att använda det jag varit med om till något konstruktivt. Inte för att mitt sätt att återhämta mig är rätt för alla, utan för att patientperspektivet också behöver få höras.

Kanske är det just det jag vill göra med den plats som blir över.

Fylla den med arbete, utveckling, skrivande, föreläsningar, mål och sådant som ger mig energi.

Inte bara med saker som hjälper mig att må bra.

Utan med saker som får mig att känna att jag faktiskt lever det liv jag själv har valt.

Till mitt 15-åriga jag

Till den 15-åriga flickan jag en gång var, hon som skulle komma att gå vilse i psykiatrins korridorer under så många år att hon till slut nästan slutade tro att det fanns någon väg ut, vill jag säga några ord.

Tack för att du inte gav upp livet, trots att du flera gånger var väldigt nära.

Tack för att du fortsatte, även när du inte kunde se särskilt långt framför dig. Tack för att du tog dig igenom dagar som kändes omöjliga, för att du höll ut genom perioder då framtiden inte såg ut som något att längta efter och för att du ändå någonstans fortsatte ge livet fler chanser.

Och tack för att du gav psykiatrin ett ärligt försök.

För att du tog emot hjälp när den erbjöds, även när du var trött på samtal, behandlingar och nya personer som skulle försöka förstå dig. För att du fortsatte komma tillbaka, fortsatte försöka förklara vad som gjorde ont och fortsatte hoppas, även under perioder då hjälpen inte kändes tillräcklig eller rätt.

Om jag kunde sätta mig bredvid dig idag vet jag inte om du hade trott på det jag skulle berätta.

Att du en dag skulle må bra.

Att du skulle kunna bygga ett liv som inte längre kretsar kring att överleva nästa dygn.

Att du skulle arbeta, skriva, älska och bli älskad. Att du skulle våga ha drömmar som sträcker sig längre än till nästa vecka. Att du skulle bli författare och föreläsare och använda sådant som en gång gjorde så ont till att försöka ge andra människor förståelse och hopp.

Och kanske det mest otänkbara av allt:

Att du en dag skulle stå inför att skrivas ut från psykiatrin.

Jag önskar att jag hade kunnat säga till dig då att de mörkaste åren inte skulle bli hela ditt liv. Att allt du kände inte skulle vara för evigt, även om det kändes så. Att du inte behövde veta exakt hur du skulle ta dig hela vägen framåt.

Du behövde bara fortsätta tillräckligt länge för att få upptäcka att livet kunde förändras.

Jag hade också velat säga att du inte var svag för att du behövde hjälp. Att du inte var misslyckad för att återhämtningen tog tid. Att varje bakslag inte betydde att du var tillbaka där du började och att alla de där små försöken faktiskt räknades, även när du själv inte kunde se resultatet ännu.

För de ledde hit.

Till ett liv som du då inte hade kunnat föreställa dig.

Så till den 15-åriga flickan jag en gång var vill jag framför allt säga:

Tack för att du stannade kvar.

För jag är så glad att jag fick chansen att bli den människa du ännu inte visste att du kunde bli.

Att vara tacksam

Jag känner tacksamhet över det vardagliga. Över relationerna. Över möjligheten att göra planer och se fram emot saker. Över att vakna till ännu en dag och veta att mitt första uppdrag inte längre är att försöka överleva den.

Jag är tacksam för varje ny dag där mörkret inte längre omsluter mig och mitt sinne.

För någonstans längs vägen gick livet från att vara något jag försökte ta mig igenom till att bli något jag faktiskt vill vara en del av.

Kanske är det just det utskrivningen betyder för mig.

Inte att allt är över. Inte att jag aldrig mer kommer att behöva kämpa, be om hjälp eller hitta tillbaka till mig själv.

Utan att jag inte längre behöver leva mitt liv med patientrollen i centrum.

Psykiatrin kommer alltid att vara en del av min historia, men den behöver inte längre vara hela berättelsen.

Nu får jag fortsätta framåt med allt jag har lärt mig, allt jag har överlevt och allt jag fortfarande drömmer om.

Från patient till något jag under många år nästan glömde bort att jag också fick vara:

bara jag.

/Ur mitt inre/ Anna