Inlägg 18: Föreläsning på bokmässan

Hej bloggen!

Nu börjar det närma sig slutet av september – och dagen då jag ska föreläsa på Svenska Bokmässan i Göteborg.

Jag känner redan nervositeten i kroppen, samtidigt som jag är väldigt glad och förväntansfull över att få möjligheten att föreläsa inför en större publik än jag tidigare gjort.

Att våga trots nervositeten

Och jag ska berätta en sak för er:

Jag är egentligen väldigt blyg.

När jag gick i skolan avskydde jag muntliga redovisningar. Bara tanken på att stå framför klassen och prata kunde göra mig stressad långt i förväg. Jag ville helst sjunka genom golvet och slippa allas blickar.

Så hur går det ihop med att jag idag frivilligt ställer mig på en scen och föreläser?

Det kan jag ibland undra själv.

För sanningen är att jag fortfarande blir väldigt nervös. Jag får fortfarande kämpa med ögonkontakten med publiken och påminna mig själv om att lyfta blicken från manuset. Nervositeten har alltså inte försvunnit bara för att jag har börjat föreläsa.

Skillnaden är att jag idag vet varför jag står där.

Jag får möjlighet att göra något som känns viktigt.

Jag får använda mina egna erfarenheter av psykisk ohälsa till något som kanske kan hjälpa någon annan. Kanske sitter det någon i publiken som känner igen sig och för första gången tänker:

”Jag är inte ensam om att känna så här.”

Kanske kan någon anhörig få en större förståelse. Kanske kan någon som arbetar inom vård eller omsorg börja fundera över sitt bemötande på ett nytt sätt. Och kanske kan jag, genom att våga prata öppet, bidra med en liten del till att minska stigmat kring psykisk ohälsa.

Det gör att nervositeten får finnas där.

Jag behöver inte vänta tills jag känner mig helt orädd för att våga göra något som betyder mycket för mig.

Så ja – jag både fruktar och längtar efter att stå där den 27 september.

Jag kommer säkert känna hur hjärtat slår lite snabbare precis innan jag går upp på scenen. Jag kommer förmodligen behöva påminna mig själv om att andas, titta upp och ta en mening i taget.

Men samtidigt kommer jag att stå där och göra något som den blyga versionen av mig själv i skolan aldrig hade kunnat föreställa sig.

Och kanske är det också ett budskap i sig:

Att psykisk ohälsa inte är något vi behöver gömma eller skämmas för.

Och att mod inte alltid betyder att man inte är rädd.

Ibland betyder det bara att det man vill säga känns viktigare än rädslan.

Det här kommer jag att prata om

Det är söndagen den 27 september klockan 14.30 som jag ska föreläsa på Svenska Bokmässan.

Min föreläsning heter Mer än mina diagnoser och är en personlig berättelse om psykisk ohälsa, självskadebeteende och vägen tillbaka till ett liv som under många år kändes väldigt långt borta.

Jag kommer att berätta om hur det kan vara att leva med flera psykiatriska diagnoser samtidigt, om hur de olika svårigheterna kan påverka både vardagen och relationerna till sig själv och andra, men också om vilken betydelse rätt bemötande, behandling och stöd kan ha.

Jag kommer också att prata om de där små vändpunkterna som kanske inte alltid känns så stora när de händer, men som med tiden kan förändra riktningen på ett helt liv.

Men framför allt handlar föreläsningen om återhämtning.

Om att gå från att bara försöka överleva en dag i taget till att långsamt börja våga tänka framåt igen. Att börja drömma, sätta upp mål och skapa ett liv där diagnoserna fortfarande finns som en del av ens förutsättningar – men där de inte längre får definiera hela personen.

Det viktigaste budskapet jag vill förmedla är att psykisk ohälsa aldrig är något vi ska behöva skämmas för.

Ju mer öppet, respektfullt och mänskligt vi vågar prata om det, desto större möjlighet har vi att minska stigmat, öka förståelsen och kanske göra det lite lättare för nästa person att våga säga:

“Jag mår inte bra och jag behöver hjälp.”

När återhämtningen öppnar nya dörrar

Återhämtningen har öppnat dörrar för mig som jag under många år aldrig hade vågat hoppas på skulle finnas.

Jag har slutfört min utbildning. Jag har börjat arbeta. Jag har utbildat mig i att föreläsa – och idag blir jag bokad för att berätta om sådant jag själv har tagit mig igenom och tagit mig ur.

En yngre version av mig hade aldrig trott att det skulle vara möjligt.

Det är också det som gör föreläsandet så betydelsefullt för mig. Det ger min historia en annan mening. Mina erfarenheter behöver inte enbart vara något smärtsamt jag bär med mig från det förflutna. Jag kan använda dem till något positivt – till att nå fram till andra, skapa igenkänning, sprida hopp och kanske göra någon annans väg lite mindre ensam.

Det förändrar också hur jag ser tillbaka på de svåraste åren.

De kommer alltid att vara en del av min historia, och jag kommer aldrig att romantisera det jag gick igenom. Men erfarenheterna har också gett mig en förståelse som jag annars kanske inte hade haft. De har gjort det lättare för mig att känna empati med människor som kämpar och att förstå sådant som inte alltid syns på utsidan.

På det sättet har det som en gång bara gjorde ont också gett mig en unik möjlighet att använda mina erfarenheter för att försöka göra något meningsfullt för andra.

Att stå framför andra och berätta min historia

Det som gör mig mest nervös med att föreläsa är att stå framför andra människor och läsa upp ett manus som jag själv har skrivit – ett manus som dessutom handlar om något så personligt som psykisk ohälsa och mina egna erfarenheter.

Samtidigt är det också en viktig del av varför jag gör det. Jag vill visa att psykisk ohälsa inte är något man behöver skämmas för, och att det går att prata öppet om sådant som många annars bär tyst inom sig.

Jag vet att jag fortfarande har saker att utveckla som föreläsare. Jag har till exempel svårt att lyfta blicken från manuset och möta publiken, men jag försöker medvetet göra det regelbundet och bli tryggare i det för varje gång.

Det känns också speciellt att människor faktiskt har kommit dit för att lyssna på just mig – på min historia, mina erfarenheter och de svårigheter jag har tagit mig igenom. Det gör mig både stolt och nervös.

Jag är dessutom väldigt självkritisk och kan lätt börja fundera på om manuset är tillräckligt bra, om jag uttrycker mig rätt eller om jag borde ha formulerat något annorlunda. Därför handlar en del av utmaningen också om att våga lita på att min berättelse är värd att lyssna på, även om varje mening inte känns perfekt.

Förberedelserna bakom kulisserna

Det ligger betydligt mer arbete bakom en föreläsning än de minuter publiken faktiskt ser.

Jag lägger mycket tid på att skriva manus, redigera, flytta om delar och läsa texten högt för att höra hur den fungerar i tal. Det som ser bra ut på skärmen låter inte alltid lika naturligt när det sägs högt, så uppläsningen blir ett viktigt sätt för mig att upptäcka vad som behöver ändras.

Ibland behöver jag också stryka sådant som egentligen känns relevant och viktigt, helt enkelt för att jag har en viss tid att förhålla mig till. Det svåraste är ofta att avgöra vad som verkligen måste få vara kvar, vad som kan kortas och vad som kan tas bort utan att kärnan i budskapet försvinner.

Jag försöker hela tiden tänka på vilka som ska lyssna. Vad är mest relevant för just den här publiken? Vad behöver förklaras mer? Vad kan sägas kortare? Och vilka delar av min berättelse hjälper bäst till att förmedla det jag vill säga?

Eftersom jag har svårt att själv känna mig helt färdig eller hundra procent nöjd brukar jag också be om feedback innan jag markerar ett manus som klart. Det hjälper mig att få ett utifrånperspektiv och att våga lita på att innehållet faktiskt håller.

Sedan finns det förstås också allt det praktiska runt omkring.

Jag behöver välja kläder som känns rätt för tillfället, planera resan, kontrollera resvägar och tider och gärna veta i förväg exakt hur jag ska ta mig dit. För mig skapar den typen av förberedelser trygghet och gör att jag kan lägga mer fokus på själva föreläsningen när det väl är dags.

Så även om publiken bara ser den färdiga versionen på scenen, ligger det ofta många timmars arbete, funderingar och förberedelser bakom.

En barndomsdröm blir verklighet

Den 25 september släpps min bok och kommer att finnas hos bokhandlare.

Det känns fortfarande nästan overkligt att kunna säga att jag har blivit författare, eftersom det har varit en dröm ända sedan jag var liten.

Jag minns så tydligt hur mycket jag älskade de lektioner i skolan där vi fick skriva fritt i våra skrivböcker. Jag skrev och skrev och skrev. Små berättelser, äventyr och påhittade figurer fick liv på sidorna, och jag tyckte om känslan av att få skapa en egen värld med ord.

Ett minne har stannat kvar särskilt tydligt.

En gång hade min lärare skrivit med rött bläck i min skrivbok:

”Här har vi en framtida författare.”

Jag kunde förstås inte veta då att de orden en dag skulle kännas nästan profetiska.

Att jag idag dessutom är utbildad föreläsare och fortsätter få bokningar gör mig väldigt glad – och ja, faktiskt stolt.

Jag känner att jag har lyckats skapa något som jag verkligen brinner för. Både skrivandet och föreläsandet ger mig möjlighet att använda mina erfarenheter, mina ord och min berättelse till något som känns meningsfullt.

Samtidigt väcker det blandade känslor att människor snart faktiskt kommer kunna läsa min bok.

Det finns en stor glädje i att ha blivit publicerad och i att det jag arbetat så länge med nu ska få lämna min dator och möta läsare.

Men det finns också en liten oro.

Jag har valt att skriva nära, personligt och sårbart. Jag berättar om perioder i mitt liv som varit väldigt mörka, och om sådant som inte ens alla människor omkring mig känner till att jag har upplevt.

Det gör det speciellt att veta att orden snart inte längre bara är mina.

Framför allt hoppas jag att mina anhöriga och vänner kan läsa boken med en tydlig förståelse för att det är stor skillnad på hur jag mådde då och hur jag mår idag.

Boken berättar om en version av mitt liv som präglades av psykisk ohälsa, självdestruktivitet och mörker.

Men den berättar inte om hela den jag är idag.

Idag befinner jag mig på en helt annan plats i livet.

Och kanske är det just därför jag också vågar släppa taget om berättelsen nu.

För den handlar om det jag har varit med om.

Inte om var jag befinner mig längre.

Vad jag hoppas att föreläsningen ska ge

Min förhoppning med föreläsningen är förstås att många kommer och lyssnar, men framför allt att det jag berättar om självomsorg, återhämtning och vägen till ett mer stabilt liv kan väcka igenkänning och ge något till andra som lever med liknande svårigheter.

Om någon går därifrån och känner sig lite mindre ensam, får en ny tanke kring sin egen återhämtning eller blir påmind om att det faktiskt går att skapa ett meningsfullt liv även efter väldigt svåra perioder, då har föreläsningen fyllt en viktig funktion för mig.

På längre sikt hoppas jag också att mitt sätt att öppet prata om psykisk ohälsa kan bidra till att ämnet blir mindre laddat. Ju fler som vågar sätta ord på sina erfarenheter, desto större möjlighet tror jag att vi har att minska tabun, bryta stigma och skapa mer förståelse i samhället.

För mig handlar föreläsandet därför inte bara om att berätta min historia. Det handlar också om att försöka använda den till något som kan göra skillnad för andra.

Nu är det snart dags

Som sagt är det snart dags för mig att kliva upp på scenen och föreläsa igen.

Det känns nervöst, absolut – men framför allt väldigt roligt. Jag ser det som ett viktigt uppdrag och jag är tacksam över att ha fått möjligheten att stå där och dela med mig av mina erfarenheter.

Jag ser också fram emot allt runt omkring själva föreläsningen. Att få gå runt på mässan, möta människor, lyssna på andra föreläsare, träffa mitt förlag och ta in hela atmosfären.

Det känns dessutom extra fint att veta att några människor jag känner kommer dit just för att lyssna på mig. Bara den tanken gör dagen ännu mer speciell.

Så nu börjar det verkligen närma sig.

Kommer du till Bokmässan i år?

I så fall hoppas jag verkligen att vi ses.

/Ur mitt inre/ Anna