Inlägg 19: Återhämtningens frustrerande tempo

Hej bloggen!

Det här inlägget handlar om min frustration över hur långsam återhämtningen från utmattningssyndrom kan vara. Jag har många gånger fått hålla tillbaka irritationen när människor omkring mig säger att jag ska ta det lugnt, inte gå tillbaka till arbetet för snabbt och framför allt “skynda långsamt”.

Jag förstår att råden kommer ur omtanke. Men det gör mig inte mindre otålig. För även när jag vet att återhämtningen inte går att stressa fram kan det vara frustrerande att vänta på att kroppen och hjärnan ska hinna ikapp den vilja jag själv har att komma vidare.

När jag blev sjukskriven den senaste gången trodde jag nog att återhämtning fungerade ganska enkelt. Jag föreställde mig att jag skulle vila under en period, samla ny energi och sedan successivt kunna återgå till livet som det hade sett ut tidigare. Jag visste att jag hade drabbats av utmattningssyndrom för andra gången, men någonstans trodde jag ändå att jag hade en ganska tydlig bild av hur vägen tillbaka skulle se ut.

Det visade sig att jag hade fel.

Jag hade ingen aning om hur lång tid återhämtning faktiskt kunde ta. Framför allt hade jag ingen aning om hur mycket jag skulle behöva justera mina egna förväntningar längs vägen. Jag fortsatte länge att bedöma mig själv utifrån vad jag tyckte att jag borde orka istället för vad jag faktiskt orkade. Jag jämförde mig med den person jag varit tidigare och blev frustrerad över att kroppen och hjärnan inte följde den tidsplan jag hade satt upp.

I början tänkte jag ofta att det snart skulle bli bättre. Att det bara handlade om några veckor eller månader till. Men återhämtningen följde inte mina önskemål. Den gick i sitt eget tempo, oavsett hur otålig jag var. Ju mer jag försökte pressa fram utvecklingen, desto tydligare blev det att vissa saker inte gick att skynda på.

En av de viktigaste lärdomarna blev därför att inse att återhämtning inte bara handlar om att bli bättre. Den handlar också om att anpassa sina förväntningar till verkligheten. Att acceptera att kroppen och hjärnan behöver den tid de behöver, även när man önskar att det gick fortare. För mig var det en svår insikt att nå, men också en nödvändig sådan.

Återhämtning betyder inte att allt är som förut

Utmattningen har lämnat spår som fortfarande påverkar mig i vardagen. Det mest påtagliga är hjärntröttheten. Efter en social dag, en aktivitet eller perioder då jag behöver koncentrera mig mycket kan jag bli fullständigt dränerad på energi. Det är inte samma typ av trötthet som uppstår efter en lång arbetsdag eller en dålig natts sömn. Det är en trötthet som känns djupare än så och som inte alltid går att vila bort genom att bara lägga sig på soffan några timmar. Ibland kan det ta dagar innan hjärnan känns återhämtad igen.

Jag har också märkt att mitt minne har påverkats. Saker som tidigare kändes självklara kan idag kräva mer ansträngning. Jag kan glömma sådant jag precis tänkt på, tappa ord mitt i en mening eller behöva längre tid för att bearbeta information. Det kan vara frustrerande, särskilt eftersom jag vet hur mycket mer min hjärna orkade innan jag blev sjuk.

Samtidigt försöker jag påminna mig om hur långt jag faktiskt har kommit. För några år sedan hade jag svårt att föreställa mig det liv jag lever idag. Jag arbetstränar, tar steg framåt och bygger sakta upp min förmåga igen.

Målet finns fortfarande kvar: jag vill kunna arbeta hundra procent. Det som har förändrats är inte målet, utan tidsplanen. Jag har fått acceptera att vägen dit får ta den tid kroppen och hjärnan behöver.

Framsteg syns inte alltid när man är mitt i dem

En viktig del av återhämtning som jag själv har fått lära mig är att försöka se framstegen, även när de känns små. Det låter enkelt i teorin, men i praktiken kan det vara betydligt svårare. Jag tror att många människor, särskilt de som är vana vid att ställa höga krav på sig själva, lätt fastnar i allt som återstår istället för att se hur långt de faktiskt har kommit.

För mig var det länge så. Jag jämförde ofta min nuvarande situation med var jag ville vara istället för att jämföra med var jag faktiskt hade varit. Resultatet blev att framstegen kändes osynliga. Oavsett hur mycket som hade förändrats såg jag mest allt som fortfarande inte fungerade som jag önskade. Jag var ofta missnöjd med mig själv och tyckte att utvecklingen gick för långsamt. I efterhand kan jag se att mina krav på mig själv inte var särskilt rimliga.

Till slut insåg jag att problemet inte var att återhämtningen gick “fel”, utan att mina förväntningar var för hårda. När jag började justera dem blev det lättare att se de framsteg som faktiskt skedde.

Om jag tittar på mitt liv idag ser jag tydligare hur mycket som faktiskt har förändrats. Jag arbetar, föreläser, skriver och har blivit färdig med min bok. Jag söker nu jobb och planerar nästa steg i arbetslivet. Sådant som en gång kändes väldigt långt bort är idag en del av min vardag. Samtidigt finns det fortfarande saker jag vill utveckla och mål jag ännu inte nått.

Samtidigt mår jag idag betydligt bättre än jag gjorde för några år sedan. Men det betyder inte att alla svårigheter är borta. Jag lever fortfarande med hjärntrötthet som begränsar mig och påverkar hur mycket jag orkar göra på min fritid. Det finns fortfarande dagar då energin inte räcker till allt jag skulle vilja göra. Skillnaden är att jag idag försöker se detta med mer förståelse än tidigare.

När jag tittar på allt detta tillsammans blir det tydligt att återhämtning sällan handlar om stora och dramatiska förändringar från en dag till en annan. Ofta handlar den om små steg som tas om och om igen. Steg som kanske inte känns särskilt imponerande i stunden, men som över tid leder framåt. Därför tror jag att det är viktigt att ibland stanna upp och faktiskt se de framsteg man gjort, även om de inte ser ut exakt som man hade tänkt sig från början.

För ibland är framsteg inte att vara framme vid målet. Ibland är framsteg att man fortfarande fortsätter gå.

Att jämföra sig med fel version av sig själv

När jag jämför mig med den person jag vill vara ser jag framför allt det som saknas: målen jag ännu inte nått och begränsningarna som fortfarande finns kvar.

Men när jag istället jämför mig med den person jag var när jag mådde som sämst ser jag något helt annat. Då ser jag hur långt jag faktiskt har kommit. Jag ser att jag arbetar, föreläser, skriver, planerar framåt och bygger vidare på ett liv som en gång kändes väldigt långt borta.

Jag är inte framme vid alla mina mål, men jag är heller inte kvar där jag en gång var.

För mig blev det en viktig insikt: framsteg handlar inte bara om hur långt det är kvar till målet, utan också om hur långt man faktiskt har kommit från där man började.

De små stegen räknas också

Jag tror att många av oss ibland underskattar värdet av de där små stegen. Vi vill gärna se tydliga resultat och snabba förändringar. Vi vill känna att vi är på väg framåt i ett tempo som motsvarar våra ambitioner och förväntningar. Men återhämtning följer sällan den typen av tidsplaner. Den har sitt eget tempo, oavsett hur mycket vi önskar att det vore annorlunda.

För mig har en viktig del av återhämtningen därför varit att försöka uppskatta processen, inte bara slutmålet. Varje steg jag tar är en del av vägen framåt, även när utvecklingen går långsamt.

Återhämtning handlar inte alltid om att komma fram snabbare. Ibland handlar den om att fortsätta gå, även när vägen blivit längre än man hoppats.

Jag är inte framme än. Det finns fortfarande mål jag arbetar mot och begränsningar jag hoppas kunna minska med tiden. Men jag är heller inte kvar där jag en gång var.

Jag lever inte längre i det mörker som under så lång tid präglade mitt liv. Och när jag stannar upp och ser den skillnaden blir det lättare att känna tacksamhet över hur långt jag faktiskt har kommit.

/Ur mitt inre/ Anna