Hej bloggen!
Söndagen den 27 september var en omtumlande dag, fylld av spänning, nervositet, glädje och efteråt kände jag av en stor känsla av stolthet över mig själv. Jag fick äran att föreläsa på Bokmässan, på scenen för psykisk hälsa – något som fortfarande känns nästan overkligt att skriva.
Efter föreläsningen gick jag vidare till mitt förlags monter för att signera böcker. Bara det var en märklig och väldigt speciell känsla. Jag har fortfarande knappt hunnit förstå att min bok faktiskt är utgiven nu, att den finns på riktigt, går att köpa och håller på att hitta ut till människor jag aldrig har träffat.
Idag går jag mest runt med en känsla av: ”Hände det där verkligen?”
Allt gick så fort, men samtidigt hann dagen rymma så mycket. Nervositet före föreläsningen, lättnaden och glädjen efteråt, fina möten med människor och den svindlande känslan av att stå där med min egen bok i handen. Det är en sådan dag jag tror att jag kommer bära med mig länge.
Nervositeten innan scenen
Timmarna innan jag skulle gå upp på scenen byggdes nervositeten sakta upp inom mig. Den sista halvtimmen märkte jag hur händerna började darra lite och hur kroppen gick upp i beredskap, som den så lätt gör när något känns både viktigt och stort.
Den här gången var jag faktiskt lite extra nervös eftersom flera personer jag känner hade kommit dit för att lyssna på mig. Det kanske låter märkligt, men på något sätt kändes det nästan mer nervöst än när jag föreläst inför en publik där jag inte känt någon personligen. När människor som betyder något för mig sitter i publiken blir det mer personligt. Jag vet vilka blickar jag möter och jag bryr mig extra mycket om vad de ska tycka och känna.
Att få möjlighet att föreläsa just på Bokmässan kändes dessutom väldigt speciellt. Det var större än de sammanhang där jag tidigare blivit bokad av en förening eller verksamhet. Här fick jag en plattform där jag kunde nå ut till en bredare och mer blandad publik, med människor som kanske inte alls hade planerat att höra just min berättelse från början.
Det jag var mest rädd för var att tappa bort mig i manuset och plötsligt inte veta var jag befann mig. Utåt tror jag inte att det syntes särskilt mycket hur nervös jag var, men mina talkort berättade nog en annan historia. Jag höll hårt i dem, nästan som om de vore livsviktiga och det enda som kunde hindra mig från att helt tappa tråden.
När nervositeten släppte
När jag väl började prata kände jag mig ändå trygg i mitt manus. Jag hade övat på att läsa upp det flera gånger och dessutom fått respons från andra innan, vilket gjorde att innehållet kändes bekant och förankrat i mig.
Ganska snabbt började den värsta nervositeten släppa. Jag har trots allt hunnit föreläsa ett antal gånger nu och märker att jag börjar bli mer van vid att stå framför en publik. Det betyder inte att nervositeten försvinner helt, men den tar inte längre över på samma sätt. När jag väl kommer igång och hittar rytmen i det jag vill säga brukar tryggheten växa fram, och den här gången var inget undantag.
Människorna som fanns där
I publiken satt min pappa, min faster, min kusin, min pojkvän och hans mamma. Dessutom hade en av mina lärare från undersköterskeutbildningen kommit för att lyssna. Det gjorde mig både rörd och väldigt tacksam. Jag kände mig lyckligt lottad över att få ha så många människor där som stöd och över att de faktiskt ville komma och ta del av det jag hade att berätta.
Att föreläsa har blivit något viktigt för mig. Det handlar inte bara om att stå på en scen och berätta min historia, utan om att försöka förmedla hopp, inspiration och tankar om återhämtning till människor som kan känna igen sig i delar av det jag själv har gått igenom, fortfarande lever med och har kämpat mig igenom.
Om någon i publiken kan känna sig mindre ensam, få ett nytt perspektiv eller hitta en liten strimma hopp genom det jag berättar, då känns det som att föreläsningen har fyllt ett viktigt syfte.
Orden som betydde mest
Efter föreläsningen kom flera personer fram till mig för att tacka och berätta att de hade blivit berörda av det jag sagt. Några sa också att de tyckte att jag var modig som vågade dela med mig så öppet av mina erfarenheter. Det betydde mycket att få den responsen direkt efteråt och gjorde hela stunden ännu starkare.
Från scenen till signeringsbordet
Därefter gick jag över till förlagets monter för att signera böcker. Bara det kändes nästan overkligt – att först stå på scen och berätta min historia och sedan, bara en liten stund senare, stå med min egen bok framför mig och skriva mitt namn i exemplar som någon faktiskt skulle ta med sig hem.
Att äntligen kunna lägga ifrån mig det förflutna
Att nu få hålla den färdiga boken i handen känns otroligt skönt. Det som under så lång tid har funnits som minnen, ord, dokument och kapitel på en skärm har plötsligt fått en fysisk form. Den finns där framför mig, verklig och avslutad.
På något sätt gör det också att jag känner att jag kan lägga ifrån mig mitt förflutna – både metaforiskt och bokstavligt. Jag kan hålla berättelsen i mina händer, stänga pärmarna och låta den få finnas där, utan att jag själv behöver fortsätta bära allt lika nära.
Det betyder inte att det som hänt försvinner eller slutar vara en del av mig. Men nu känns det som att jag kan låta det få en annan plats. Jag kan lägga boken ifrån mig och i stället rikta blicken mer mot det liv jag lever idag och mot framtiden som fortfarande ligger framför mig.
Att skriva färdigt boken har på många sätt varit nästan terapeutiskt för mig. Jag har fått säga mitt om hur jag upplevde de mörka åren och sätta ord på sådant som under lång tid varit svårt att både förstå och prata om.
Eftersom jag idag har fått distans till den period då jag mådde som allra sämst har skrivandet också blivit ett sätt att bearbeta det som hände. Jag har kunnat se tillbaka med andra ögon, försöka förstå mina egna reaktioner och ge plats åt de känslor och erfarenheter som en gång gjorde alldeles för ont att närma sig.
Nu känns det nästan som om jag har tagit det sista klivet ut ur det mörker jag en gång befann mig i. Jag kan låta det som hände få tillhöra det förflutna utan att behöva bära det lika tungt in i nuet. Det betyder inte att erfarenheterna försvinner, men jag känner att jag helhjärtat kan börja släppa taget om sådant som en gång gjorde så ont att tänka tillbaka på.
Och nästa gång jag tvivlar på mig själv eller på min egen förmåga vill jag försöka minnas den här dagen på Bokmässan. Minnas att jag stod där, berättade min historia, mötte människor som lyssnade och sedan höll den färdiga boken i mina händer. Jag vill minnas känslan av att något som en gång varit förknippat med mörker och smärta till slut också kunde bli ett bevis på hur långt jag faktiskt har tagit mig – och på känslan av att äntligen få känna mig fri från det förflutna.
//Ur mitt inre/ Anna
