Inlägg 3 Det är komplext - inte hopplöst

Det här inlägget handlar om samsjuklighet och att känna sig som ett hopplöst fall.

Jag lever med flera diagnoser samtidigt och det är något som är betydligt vanligare än många tror. Det svåraste har inte varit en enskild diagnos, utan hur allt hänger ihop och påverkas av varandra. Att leva med mer än en problematik gör det hela mer komplext.

Några diagnoser sattes tidigt, andra först i vuxen ålder. De jag lever med som jag valt att vara öppen med är bipolär sjukdom, emotionellt instabilt personlighetssyndrom, ADHD och under många år kämpade jag med ett självdestruktivt beteende.

Det som gjort det svårast är att symtomen ofta flyter in i varandra. Det är inte alltid tydligt vad som är vad – om det är ångest, stress, trauma eller något annat som tar över. För mig har det många gånger känts som att försöka förstå ett inre kaos utan tydliga gränser. Bitvis har jag inte vetat vad som egentligen händer i mig. Det har gjort det svårt att förklara för andra. Och i det tappade jag även förståelsen för mig själv.

ADHD utreddes först i vuxen ålder men just den diagnosen kom med en förklaring på något jag länge haft svårt att förstå hos mig själv och varför jag inte fungerat som alla andra tycktes kunna göra.  Den förklarade min problematik med fokus, koncentrationsförmåga och struktur jag kämpat mycket för att försöka upprätthålla. Den Bipolära sjukdomen förklarade något helt annat, den gav mig en ny förståelse för mina sinnesstämningar och det ständiga växlandet mellan dem.

Stress och ångest triggade i gång självskadeimpulser och jag hade väldigt svårt att värja mig från dem. Under 19 år var jag fast i att använda mig av mitt självskadebeteende som copingstrategi då jag saknade rätt färdigheter och verktyg till att kunna välja någon annan strategi. Under de sista åren innan jag träffade rätt terapeut som kunde hjälpa mig bli fri, hade jag slutat tro och till och med hoppas på att det fanns en utväg.

Men även om diagnoserna gav mig vissa svar, blev det inte enklare för den delen. Snarare uppstod en ny svårighet – att förstå hur allt samspelar i praktiken. Det som är ett symtom i en diagnos kan förstärkas av en annan, och plötsligt blir det svårt att veta vad som behöver hanteras först. Det handlade inte längre om en sak i taget, utan om flera lager som påverkade varandra. Och det krävde ett helt annat sätt att börja se på mig själv och mitt mående.

Det har varit fruktansvärt frustrerande att leva med ett inre som i tid och otid stormar, river och sliter i mig utan att kunna sätta ord på det. För jag kunde inte förklara min upplevelse eller det inre kaoset för någon annan. Det fanns tillfällen då mina anhöriga bad mig förklara hur jag mådde, för att veta hur de bäst kunde hjälpa och stötta. Men även då räckte inte orden till – de föll platt mot det jag försökte beskriva.

Det här påverkade också mina kontakter med vården. När helheten inte blev sedd blev det svårt att få rätt hjälp, eftersom varje del ofta behandlades var för sig. Och i det kände jag mig ofta missförstådd – som att ingen riktigt såg hela bilden av mig. Det var först när någon började se helheten som något förändrades. Innan helheten klarnade gjorde det också att jag ofta tvivlade på mig själv. För när jag inte kunde förstå vad som hände i mig blev det svårt att lita på mina egna känslor och behov. När mina svårigheter slutligen inte längre behandlades som separata delar, utan som en sammanhängande bild, började jag också faktiskt förstå mig själv på ett nytt sätt.

 Jag gick ifrån att känna mig som ett extremt hopplöst fall till att få den terapi jag behövde för att ta mig ur delar av min problematik. Jag fick lära mig hjälpsamma men också sundare copingstrategier och fick verktyg att hantera mycket mer i livet än jag någonsin vågat hoppas på.

Samsjuklighet är vanligare än många tror, och du förtjänar att bli sedd i din helhet. Du är inte “för svår” eller för komplex – det finns en förklaring till hur du mår. Och även om det kan ta tid, så finns det hjälp att få. Du är långt ifrån ensam i att känna att allt hänger ihop men att det är svårt att förstå. Att leva med samsjuklighet är inte alltid enkelt, och det tar tid att förstå sig själv på djupet.

För mig blev det avgörande att sluta försöka dela upp mig själv i olika “problem” och i stället börja förstå hur allt hänger ihop. Det var först då jag kunde börja möta mig själv med mer förståelse för hur jag fungerar och vad jag behöver för att fortsätta ta mig framåt.

Och det är kanske det viktigaste jag vill förmedla:
Du är inte för komplex och du är absolut inte hopplös. <3

/ Från mitt inre/ Anna