Inlägg 9: När kroppen säger ifrån

Min blogg är egentligen inte tänkt att vara en blogg i form av dagboksanteckningar eller en detaljerad återberättelse av mitt vardagsliv. Tanken med bloggen är istället att skapa en plats där jag kan dela texter, tankar och reflektioner kring ämnen som på olika sätt berör psykisk ohälsa och livet runt omkring den.

Dagens ämne är däremot något som är en väldigt stor del av mitt liv just nu. Något jag dagligen försöker förstå, hantera och anpassa mig efter för att få vardagen att fungera och för att sakta kunna återgå till ett liv som känns mer som mitt vanliga jag igen.

Det jag vill skriva om idag är hjärntrötthet och migrän.

För att ge lite kort bakgrund så har jag blivit utbränd av långvarig stress två gånger i livet, och det är från den senare utmattningen jag fortfarande håller på att återhämta mig idag. Hur lång tid det tar att återhämta sig från utmattningssyndrom kan se väldigt olika ut från person till person. För vissa går det snabbare, medan det för andra kan påverka livet under lång tid efteråt.

Hur hjärntrötthet påverkar vardagen

Av alla symtom som utmattning kan föra med sig är det utan tvekan hjärntröttheten som har påverkat mitt liv mest. Att bli hjärntrött i sig är egentligen inget ovanligt. De flesta människor kan känna sig mentalt utmattade efter en stressig dag, mycket intryck eller en större mental ansträngning. Skillnaden är att det ofta går över relativt snabbt efter vila eller en god natts sömn.

När man varit utbränd kan det däremot bli betydligt svårare att vila ikapp sig igen. Jag upplever själv att min hjärntrötthet kommer snabbare, håller i sig längre och inte riktigt går att sova bort på samma sätt som tidigare. Därför behöver jag ofta planera in extra vila innan eller efter sådant som kräver mycket energi, koncentration eller stresspåslag för att kroppen och hjärnan ska orka med.

När kroppen säger ifrån

Om jag skulle försöka beskriva utmattning och framför allt hjärntrötthet inifrån så skulle jag säga att det känns som om hjärnan blir överbelastad. Som att ljud, ljus, krav, människor och intryck till slut blir för mycket för hjärnan att sortera och hantera. Det kan kännas som att kroppen till slut bromsar en när man själv inte längre klarar av att göra det.

För mig väcker det ofta en frustration i att vilja mer än jag faktiskt orkar. Att mentalt vilja fortsätta, vara produktiv, träffa människor eller få saker gjorda – samtidigt som hjärnan och kroppen tydligt signalerar att gränsen redan är passerad.

Något som också kan vara svårt är den skuld som ibland kommer tillsammans med vilan. Skulden över det som inte blev gjort, sådant man inte hann med eller planer man behöver avboka för att orken inte räcker till. Vila kan ibland kännas nödvändig och frustrerande på samma gång.

Jag tror också att hjärntrötthet kan vara svårt för andra att förstå eftersom man många gånger fortfarande “ser normal ut” utifrån. Man kanske ler, arbetar, pratar och fungerar i vardagen – samtidigt som hjärnan inuti känns helt slutkörd.

När jag känner av hjärntröttheten har jag med tiden fått acceptera att det är dags att sakta ner. Att det behöver bli en lugn kväll eller en stillsam helg, oavsett vad jag egentligen hade velat göra eller orkat mentalt vilja göra. Det kan vara väldigt frustrerande och ibland också ganska sorgligt, särskilt de dagar man känner motivation men kroppen och hjärnan inte längre hänger med.

Anledningen till att jag försöker lyssna på kroppens signaler är att konsekvenserna annars ofta blir ännu värre för mig. Något som ganska ofta drabbar mig när jag inte ger mig själv den där “hjärnvilan” är migrän.

Jag har nyligen fått påbörja behandling med både förebyggande medicin och medicin att ta vid behov mot migränen. Det har hjälpt en del och anfallen har blivit betydligt bättre än tidigare, men det har fortfarande inte tagit bort risken helt. Därför behöver jag fortfarande vara väldigt uppmärksam på kroppens signaler och försöka balansera aktivitet och återhämtning på ett sätt som fungerar för mig.

Det kan handla om att flera intryck under samma dag till slut “slår ut” mig mentalt resten av kvällen. Saker som egentligen inte behöver vara negativa i sig kan ändå bli väldigt energikrävande när hjärnan redan är belastad. Sociala sammanhang kan till exempel vara både roliga och betydelsefulla för mig, men samtidigt väldigt dränerande på energi.

Jag behöver därför ofta planera in återhämtning i förväg, vilket ibland känns begränsande och frustrerande. Många gånger önskar jag att jag bara kunde göra saker spontant utan att behöva tänka flera steg framåt.

Jag upplever också att sådant som tidigare var enkelt och självklart idag kräver betydligt mer energi, planering och återhämtning. Det påverkar min förmåga att vara spontan och kunna ändra planer efter känsla eller impuls. Det som tidigare hade varit en helt vanlig dag kan idag kräva flera timmars återhämtning efteråt, och det kan ibland göra mig både frustrerad och rastlös.

Det handlar inte alltid om stora eller dramatiska saker heller, utan ofta om summan av alla små intryck under en dag. Ljud, människor, samtal, krav, stress och koncentration kan tillsammans bli mer än vad hjärnan till slut klarar av att hantera.

Sorgen i att inte orka som förr

Jag vet inte om jag någon gång kommer återhämta mig till hundra procent, och jag vet inte heller hur länge jag kommer vara så här känslig för hjärntrötthet. Samtidigt finns det en sorg i att livet och jag själv har förändrats så mycket av det här.

En nedslående känsla över att behöva begränsa sig, tacka nej till saker man egentligen vill göra och ständigt behöva ta hänsyn till hur mycket energi något kommer att kräva. Det finns också en sorg i att hjärnan inte längre fungerar på det sätt man är van vid, och att inte riktigt känna igen sig själv energimässigt längre.

Ibland saknar jag spontaniteten och känslan av att bara kunna göra saker utan att behöva planera återhämtning före och efter. Det kan vara svårt att acceptera att kroppen och hjärnan idag har andra gränser än tidigare, även om jag samtidigt försöker lära mig att lyssna på dem istället för att ständigt kämpa emot.

Att försöka hitta balans

Just nu håller jag på att successivt återgå till arbete, och det jag egentligen vill allra mest är att kunna komma tillbaka till hundra procent igen. Samtidigt är det väldigt frustrerande att känna att hjärnan ännu inte riktigt orkar med det fullt ut.

Många människor omkring mig säger saker som “skynda långsamt” när det gäller återhämtningen och vägen tillbaka till arbete, och jag försöker verkligen ta till mig det. Jag försöker acceptera att återhämtning behöver få ta tid och att kroppen inte går att stressa tillbaka till att fungera som tidigare.

Men samtidigt finns det en annan del av mig som nästan klättrar på väggarna av rastlöshet över att inte kunna arbeta en hel dag eller leva i samma tempo som förr. Det blir en ständig balansgång mellan viljan att komma framåt och behovet av att faktiskt lyssna på kroppens gränser.

Det jag vill förmedla

Det jag vill förmedla med det här är att det fortfarande går att skapa ett fungerande och meningsfullt liv, även om man ibland behöver leva annorlunda än man gjorde tidigare. Att livet kanske behöver få se lite annorlunda ut för att kroppen och hjärnan ska hålla i längden.

Jag tycker fortfarande att det är både tråkigt och frustrerande vissa dagar. Det finns stunder då jag saknar den energi och spontanitet jag hade tidigare. Men jag försöker bli bättre på att se vilan som något jag faktiskt behöver – inte som ett misslyckande eller ett tecken på svaghet.

Att lyssna på kroppens signaler är inte alltid lätt, särskilt inte när viljan att fortsätta egentligen är större än orken. Men ibland är just det den mest omtänksamma handlingen man kan ge sig själv.

/Ur mitt inre/ Anna