Positivt mindset i praktiken
I den första delen av det här inlägget skrev jag om vad positivt mindset innebär för mig, om att vända sinnet, om acceptans, självkritik och hur våra tankar kan påverka vårt mående. Jag beskrev också vad positivt mindset inte är, eftersom jag tror att begreppet ofta missförstås och ibland framställs på ett sätt som gör det både förenklat och svårt att relatera till.
I den här andra delen vill jag därför gå från teori till praktik. För det är en sak att förstå ett koncept rent intellektuellt och en helt annan att försöka använda det i vardagen när livet faktiskt känns svårt. Det är ofta där den verkliga utmaningen finns.
När människor pratar om positivt mindset låter det ibland som något självklart eller enkelt, men min egen erfarenhet är att det sällan är det. Att vända sinnet, bryta negativa tankespiraler och försöka välja ett mer hjälpsamt förhållningssätt kräver både övning, tålamod och medvetna val. Ofta behöver det göras om och om igen, särskilt under perioder då livet känns tungt eller när gamla tankemönster gör sig påminda.
I den här delen kommer jag därför att dela med mig av mer konkreta exempel på vad positivt mindset innebär för just mig i praktiken. Jag kommer att beskriva hur jag försöker använda det i vardagen, vilka strategier som hjälper mig när hjärnan dras mot mörkret och vilka sätt att tänka som jag själv har haft nytta av genom åren.
Det betyder inte att samma saker fungerar för alla människor eller i alla situationer. Men de har hjälpt mig att fortsätta framåt när livet varit svårt.
För mig har positivt mindset aldrig handlat om att vara positiv hela tiden. Det har handlat om att försöka hjälpa mig själv istället för att stjälpa mig själv. Att försöka välja riktning även när vägen känns osäker. Och att fortsätta ta små steg framåt, även de dagar då jag egentligen inte känner för det.
Att välja, om och om igen
Att vända sinnet är inte ett beslut man fattar en gång och sedan är färdig med. För mig är det snarare en färdighet som behöver användas om och om igen, ibland flera gånger under samma dag.
Gamla tankemönster har en tendens att kännas automatiska, särskilt om man under lång tid har levt med självkritik, oro, hopplöshet eller psykisk ohälsa. Hjärnan söker sig lätt tillbaka till det som är bekant, även när det egentligen inte hjälper oss.
För mig handlar att vända sinnet därför om att försöka upptäcka när jag är på väg in i sådana mönster och stanna upp. Inte för att tvinga bort känslorna eller låtsas att problemen inte finns, utan för att fråga mig själv:
Finns det något annat sätt att förhålla mig till det här som skulle hjälpa mig mer?
Ibland behöver jag göra det valet en gång. Andra gånger behöver jag göra om samma val flera gånger innan tankarna börjar ändra riktning. Det viktiga för mig är inte att lyckas perfekt, utan att fortsätta försöka välja det som hjälper mig framåt.
När känslan inte följer med
En av de viktigaste sakerna jag har fått lära mig är att jag inte alltid behöver vänta på motivationen innan jag försöker göra något som hjälper mig. Ibland kommer helt enkelt inte den rätta känslan först.
När jag märker att känslorna drar mig åt ett håll som riskerar att få mig att må sämre försöker jag därför stanna upp och ställa några enkla frågor till mig själv:
Vad hjälper mig just nu?
Vad för mig framåt?
Vad skadar mig?
Det låter kanske enkelt, men svaren är inte alltid självklara. När vi mår dåligt vill vi ofta göra sådant som ger en snabb lättnad här och nu, även om det på längre sikt får oss att må sämre. Därför har dessa frågor blivit ett sätt för mig att försöka lyfta blicken och se lite längre än den omedelbara känslan.
Ibland vet jag mycket väl vad som skulle hjälpa mig, men jag känner ingen lust att göra det. Det är då vända sinnet blir som allra viktigast.
För det handlar inte om att vänta på att rätt känsla ska infinna sig innan man agerar. Det handlar ofta om att välja hjälpsamma handlingar trots att känslan inte följer med direkt.
Jag kanske vet att jag skulle må bättre av att gå ut en stund, men allt inom mig vill stanna kvar i soffan. Jag kanske vet att det vore bra att äta något, ringa en vän, ta en dusch eller gå till en aktivitet, men motivationen finns inte där.
I sådana stunder försöker jag påminna mig om att känslor och handlingar inte alltid behöver gå hand i hand.
Ibland får handlingen komma först och känslan efteråt.
Det jag försöker fokusera på
• Det jag faktiskt kan påverka.
• Nästa lilla steg.
• Det som hjälper mig istället för det som bryter ner.
• Att fortsätta även när jag möter motgångar.
• Att upptäcka och försöka avbryta negativa tankebanor innan de tar över.
Mitt liv idag
Idag lever jag ett liv som jag både har byggt upp själv och som jag faktiskt trivs i.
Det betyder inte att allt är perfekt eller att alla problem är borta, men det betyder att mitt liv innehåller mycket mer än bara överlevnad. Det innehåller framtidsplaner, relationer, drömmar, mål och sådant som ger mig mening.
Om någon hade sagt det till mig för många år sedan är jag inte säker på att jag hade trott på det.
När jag ser tillbaka på den person jag en gång var och det mörker jag levde i under så lång tid känns det ibland nästan svårt att förstå hur långt jag faktiskt har kommit. Under många år var psykisk ohälsa en så självklar del av min vardag att jag hade svårt att föreställa mig ett annat liv.
Jag blev van vid att kämpa. Van vid att bara försöka ta mig igenom dagen. Van vid att bära på sorg, ångest, självförakt och hopplöshet.
Till slut blev det nästan min norm.
Vägen hit har inte varit rak. Den har varit lång, smärtsam och stundtals så svår att jag inte trodde att jag skulle orka fortsätta. Det har funnits perioder då jag brutit ihop, tappat hoppet och känt att allt arbete varit meningslöst. Det har funnits bakslag och stunder då jag tvivlat på om återhämtning ens var möjlig för mig.
Men trots det fortsatte jag.
Ibland med stora steg och ibland med så små steg att de knappt syntes.
Det är kanske det som blir tydligast när jag ser tillbaka idag. Inte att vägen varit enkel, utan att jag faktiskt fortsatte trots att den var svår. Sakta började livet innehålla mer än bara kampen mot att må dåligt.
Idag finns fortfarande utmaningar kvar och jag är långt ifrån färdig med min egen utveckling. Men skillnaden är att jag inte längre lever i det mörker som en gång omgav nästan hela min tillvaro.
Jag har byggt upp ett liv med sådant som ger mig mening, glädje och framtidstro. Ett liv som jag under lång tid inte trodde var möjligt att uppnå.
Just nu fortsätter livet att röra sig framåt på flera olika områden.
Jag står inför att gå upp till hundra procent i min arbetsträning och hoppas kunna bygga upp en stabil arbetsvardag som fungerar hållbart över tid.
Jag fortsätter arbeta mot mitt körkort. Teoriprovet är godkänt och även om vägen dit inte blivit riktigt så rak som jag föreställde mig fortsätter jag öva.
Föreläsningarna har också blivit en allt större del av mitt liv. Jag har fått stå på Bokmässans scen och prata om psykisk ohälsa och återhämtning och jag har föreläst för bland annat personal inom LSS. Att få möta människor, dela mina erfarenheter och höra att det jag berättat har berört eller väckt nya tankar betyder väldigt mycket för mig.
Och boken som under så lång tid bara existerade som dokument, kapitel och en dröm är inte längre bara något jag arbetar mot. Den har blivit verklig.
Allt det här fungerar för mig som en påminnelse om samma sak:
Mycket kan förändras när man fortsätter ta nästa steg.
Samtidigt betyder det inte att alla svårigheter har försvunnit. Jag har fortfarande begränsningar och dagar då energin inte räcker till allt jag vill göra. Skillnaden är att jag idag försöker möta det med betydligt mer förståelse än tidigare.
Förut kunde begränsningar lätt bli bevis för mig på att jag misslyckades eller inte gjorde tillräckligt.
Idag försöker jag istället påminna mig om att två saker kan vara sanna samtidigt.
Jag kan vara stolt över hur långt jag har kommit och ändå ha saker kvar som är svåra.
Jag kan vilja framåt och samtidigt behöva anpassa tempot ibland.
Det är kanske också därför hopp fortfarande är så viktigt för mig. Inte för att livet alltid blir enkelt eller för att alla problem försvinner, utan för att ett liv faktiskt kan förändras väldigt mycket över tid.
När jag ser på mitt eget liv idag jämfört med hur det såg ut under mina mörkaste år är skillnaden större än jag själv ibland hinner förstå.
Jag trodde att jag inte förtjänade bättre
Något av det viktigaste jag har lärt mig under min återhämtning handlar om självvärde.
Det låter kanske enkelt, men för mig har det varit en lång och svår resa.
Under många år trodde jag faktiskt inte att jag förtjänade ett bättre liv. Jag hade så länge levt med psykisk ohälsa, självkritik och självförakt att det till slut hade blivit en del av hur jag såg på mig själv.
Jag såg inte bara mina problem.
Jag började tro att jag var problemet.
Känslan av att vara värdelös, hopplös och otillräcklig satte djupa spår i mig. Under perioder var den så stark att jag hade svårt att föreställa mig att livet kunde bli annorlunda.
Jag tvivlade inte bara på min förmåga att må bättre, utan också på om jag ens förtjänade att göra det.
När man under lång tid kämpar med psykisk ohälsa är det lätt att börja identifiera sig med sitt lidande. Till slut kan det kännas som att man inte längre ser sig själv som en människa som har svårigheter, utan som någon som är trasig på djupet.
För mig blev det därför en viktig del av återhämtningen att börja ifrågasätta den bilden av mig själv.
Att sakta försöka förstå att mitt värde som människa inte avgjordes av hur jag mådde, vilka misstag jag gjort eller hur mycket jag orkade prestera.
Det var ingen insikt som kom över en natt.
Tvärtom har det varit något jag fått arbeta med om och om igen under många år.
Än idag är det inte något som är helt läkt. Det finns fortfarande stunder då den gamla självkritiken gör sig påmind och då tvivlet försöker ta plats.
Skillnaden är att jag idag inte tror på de tankarna på samma sätt som jag gjorde tidigare.
Jag har lärt mig att självkritiken inte alltid talar sanning.
Att känslan av att vara värdelös inte betyder att jag faktiskt är det.
Jag tror att en viktig del av positivt mindset handlar om just detta.
Att börja tro att man faktiskt är värd hjälp, trygghet, omtanke och ett bättre liv.
Inte för att man har förtjänat det genom prestation eller framgång, utan för att man har ett människovärde precis som alla andra.
Först när jag började närma mig den tanken kunde jag också börja bygga ett liv som kändes värt att kämpa för.
Att fortsätta även när det går långsamt
En av de saker som fortfarande utmanar mig är att acceptera tempot.
När jag vet vad jag vill med mitt liv vill jag gärna komma dit snabbt. Jag vill se resultat, utveckling och tydliga framsteg. Därför kan det vara frustrerande när återhämtning, arbete eller andra mål tar längre tid än jag hade hoppats.
Det är också i sådana situationer jag försöker använda det jag har skrivit om i de här två delarna.
Jag försöker skilja på det jag kan påverka och det jag inte kan påverka.
Jag kanske inte kan bestämma exakt hur snabbt något går, men jag kan påverka vad jag gör idag. Jag kan fortsätta ta nästa steg. Jag kan söka nya vägar när något inte fungerar.
Och jag kan försöka låta en motgång vara just en motgång istället för att göra den till ett bevis på att hela vägen framåt är stängd.
För mig handlar positivt mindset därför mycket om riktning.
Jag har mål som jag vill nå och ett liv som jag vill fortsätta bygga. Samtidigt har jag fått acceptera att vissa saker tar längre tid än jag önskar.
Återhämtning, personlig utveckling och förändring följer sällan den tidsplan vi själva hade hoppats på.
Under lång tid kämpade jag emot det och blev frustrerad över att framstegen inte gick snabbare. Idag försöker jag istället påminna mig om att det fortfarande är möjligt att nå mina mål, även om vägen dit tar tid.
Att något tar längre tid än planerat betyder inte att det är omöjligt.
Att vända sinnet kommer förstås inte att se likadant ut för alla. Vi behöver hitta våra egna sätt att hantera motgångar och våra egna verktyg för de stunder då livet känns svårt.
För mig kan det innebära att söka stöd hos någon jag känner mig trygg med, använda färdigheter jag fått genom terapi, skriva av mig, vila, försöka byta miljö eller påminna mig om varför jag vill fortsätta framåt.
Andra gånger är målet mycket mindre än så.
Då kan det räcka att fokusera på den närmaste timmen eller just den här dagen istället för att försöka lösa hela livet på en gång.
För mig har det också blivit viktigt att medvetet försöka lägga märke till det som fortfarande ger livet mening, även när något annat känns tungt.
Det behöver inte vara något stort.
Det kan vara en människa jag tycker om, ett mål jag arbetar mot, något jag ser fram emot, ett framtidsprojekt eller ett litet framsteg som påminner mig om att jag faktiskt fortsätter röra mig framåt.
Det är kanske där positivt mindset landar för mig idag.
Inte i att försöka göra mörkret ljust när det faktiskt gör ont, utan i att låta ljuspunkterna få finnas bredvid det svåra.
Att komma ihåg att en jobbig dag inte behöver betyda ett dåligt liv.
Att en motgång inte behöver betyda att allt är förlorat.
Och att ett långsamt steg fortfarande är ett steg.
Att inte ge upp sig själv
Positivt mindset handlar inte om att alltid känna hopp.
Ibland handlar det bara om att inte ge upp sig själv helt.
Om att fortsätta hålla fast vid något litet när allt inom en vill släppa taget.
Om att ta nästa steg trots att man inte kan se hela vägen framför sig.
Det viktigaste jag har lärt mig är kanske inte hur man blir lycklig hela tiden, utan hur man fortsätter framåt även när livet gör ont.
För livet kommer att göra ont ibland.
Det kommer perioder av sorg, motgångar, förluster och besvikelser som ingen människa kan skydda sig helt ifrån.
Positivt mindset handlar därför inte om att undvika smärtan eller låtsas att den inte finns.
Det handlar om att lära sig leva vidare trots att den finns där.
Jag tror att det är lätt att tänka att återhämtning börjar när man känner hopp, men min erfarenhet är att det ofta är tvärtom.
Många gånger har jag fått fortsätta gå innan hoppet hunnit ikapp mig.
Jag har fått fortsätta under perioder då jag tvivlat på mig själv, på framtiden och på om allt arbete ens varit värt det.
I efterhand kan jag se att det ofta var just de stunderna som betydde mest.
Inte för att de var lätta.
Utan för att jag fortsatte trots att de var svåra.
Om det finns något jag vill att du som läser ska ta med dig från det här inlägget så är det kanske just detta:
Du behöver inte vara stark hela tiden.
Du behöver inte vara positiv varje dag.
Du behöver inte känna hopp varje gång du vaknar på morgonen.
Ibland räcker det att fokusera på just den här dagen.
Ibland räcker det att göra något litet som hjälper dig att ta dig vidare.
Ibland räcker ett enda litet steg i rätt riktning.
För mig handlar att vända sinnet inte om att ignorera mörkret, utan om att försöka hitta tillbaka till ljuset trots att mörkret ibland fortfarande finns där.
Inte om att vara positiv hela tiden, utan om att vägra låta hopplösheten få sista ordet.
Och kanske är det just där förändring börjar.
Inte när livet plötsligt känns enkelt, utan när vi bestämmer oss för att fortsätta gå, även när vägen fortfarande är svår.
/Ur mitt inre/ Anna
