Hej bloggen!
Detta är ett inlägg om att avsluta 21 år av behandling och börja leva livet jag aldrig trodde var möjligt
Sista samtalet
Idag stängde jag en dörr som har stått öppen under hela min tonårstid och genom hela mitt vuxna liv.
Jag hade mitt sista samtal hos min psykolog på psykiatrin.
Från och med nu kommer min enda kontakt med psykiatrin att bestå av läkemedelsuppföljningar. Ingen mer terapi. Ingen mer samtalsbehandling. Ingen ny tid bokad för att sätta mig i ett rum och försöka förstå, bearbeta eller förändra det som händer inom mig.
Det känns nästan märkligt att skriva de orden.
Jag har haft någon form av samtalskontakt i stort sett sedan jag var femton år gammal, då jag för första gången kom till BUP. Sedan dess har psykologer, terapeuter, behandlare och samtal blivit en så självklar del av mitt liv att jag nästan har haft svårt att föreställa mig hur det skulle kännas att inte ha den typen av stöd kvar.
Inför det sista samtalet bar jag därför på flera känslor samtidigt.
Jag var glad. Lättad. Stolt över att ha kommit till en punkt där jag inte längre bedöms behöva fortsatt terapi. Men där fanns också ett vemod och en märklig overklighetskänsla.
För även sådant man längtat efter att bli fri från kan kännas svårt att lämna när det har varit en del av ens liv under så lång tid.
När behandlingen varit en del av livet
Under många år har samtalen varit en plats där jag kunnat lägga sådant som varit för tungt att bära ensam. Där någon hjälpt mig att sortera tankar, förstå reaktioner, hitta mönster och se alternativ när jag själv fastnat. Terapin har ibland varit ett stöd genom kriser och ibland en plats där jag steg för steg fått träna på sådant jag tidigare inte klarade av på egen hand.
Nu förväntas jag istället möta och hantera livet utan den regelbundna tryggheten av ett behandlingsrum.
Det betyder förstås inte att jag lämnar terapin tomhänt.
Jag tar med mig alla de färdigheter, strategier och verktyg jag fått genom åren. Jag tar med mig sådant jag lärt mig om känslor, relationer, gränser, självmedkänsla, varningssignaler och om hur jag kan hjälpa mig själv när livet blir svårt. På många sätt är det kanske just det som är meningen med behandling: att stödet så småningom ska kunna flytta inifrån behandlingsrummet och istället finnas inom en själv.
Men det är ändå ovant.
När friheten först känns oväntad
På vägen hem efter det sista samtalet kände jag något som jag nästan inte riktigt kunde sätta ord på först.
En frihet.
En ovan känsla av att plötsligt vara fri från något som under så många år varit en så stor del av mitt liv och som jag också har varit beroende av för att kunna må bättre, förstå mig själv och ta mig vidare.
Det var som om en struktur som alltid funnits där plötsligt var borta.
Ingen nästa samtalstid.
Ingen kommande terapisession.
Ingen behandlingsplan som väntade på att följas upp.
Bara livet.
Och jag.
Det känns både stort och lite skrämmande. Men framför allt känns det som ett tecken på hur långt jag faktiskt har kommit.
För första gången på väldigt länge handlar nästa steg inte om vilken behandling jag ska genomgå eller vad jag behöver arbeta med tillsammans med någon annan.
Nu handlar nästa steg om hur jag vill leva mitt liv med allt det jag har lärt mig.
Och någonstans på vägen hem började jag förstå att det kanske är just det friheten består i.
Livet utan vårdens tider
Under så många år har mitt liv varit planerat efter och runt vårdens tider.
Kalendern har fyllts av terapitider, behandlingar, uppföljningar och samtal med olika vårdkontakter. Det har varit något som haft en självklar och hög prioritet, eftersom behandlingarna inte bara varit en del av min vardag – de har varit en viktig del av min väg framåt.
När man under lång tid lever med psykisk ohälsa blir vårdkontakter lätt en naturlig del av livet. Det blir något man räknar med och något som vardagen byggs kring.
Nu är situationen plötsligt annorlunda.
Jag behöver inte längre planera mitt liv utifrån nästa terapitid eller lämna utrymme i kalendern för regelbundna samtal och behandlingar.
Det kommer ge mig mer tid och frihet att fylla livet med sådant som inte handlar om att försöka bli frisk.
Med relationer, arbete, skrivande, föreläsningar, drömmar och sådant som faktiskt ger livet mening.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit
Under många år hade jag nästan börjat förlika mig med tanken på att psykiatrin skulle vara en ständig del av mitt liv. Att jag kanske alltid skulle behöva behandling, samtal och professionellt stöd för att fungera. Jag hade börjat tro att det fanns något i mig som var trasigt på ett sätt som inte gick att laga.
Att jag kanske aldrig skulle kunna leva det där vanliga livet som andra verkade kunna ta för givet.
Jag såg länge min psykiska ohälsa som något som definierade mina begränsningar. Som något som alltid skulle stå i vägen för arbete, relationer, självständighet och framtidsplaner.
Men någonstans på vägen började någonting förändras.
Inte över en natt. Inte genom ett enda avgörande ögonblick.
Utan genom alla små steg jag tagit under många år.
Genom alla gånger jag fortsatt försöka. Alla gånger jag tränat på nya strategier. Alla gånger jag vågat möta sådant som varit svårt istället för att fly från det. Alla gånger jag valt att tro lite mer på att förändring faktiskt var möjlig.
Och idag sitter jag här.
Inte för att allting är perfekt. Inte för att livet aldrig kommer vara svårt igen. Utan för att jag har byggt upp en grund att stå på.
Det som en gång kändes som en omöjlig tanke – att stå utan regelbunden terapi och behandling – har blivit verklighet.
Och kanske är det just det som är det största beviset på förändring.
Att jag inte längre behöver ägna hela mitt liv åt att försöka bli någon annan.
Nu får jag börja använda livet jag kämpat så länge för att bygga.
Verktygen jag tar med mig
Att terapin nu är avslutad betyder inte att det jag har lärt mig där lämnas kvar i behandlingsrummet.
Tvärtom är det kanske just nu som det verkligen får börja användas fullt ut.
Under åren i terapi har jag inte bara fått prata om mitt mående eller försökt förstå varför jag reagerar som jag gör. Jag har fått lära mig konkreta färdigheter och byggt upp en verktygslåda som jag kommer att bära med mig resten av livet.
Det är verktyg som jag kommer fortsätta använda när livet blir svårt, när gamla mönster gör sig påminda eller när jag ställs inför situationer som utmanar mig.
Jag har lärt mig att bli bättre på att identifiera varningssignaler tidigare. Att inte vänta tills allt har gått för långt innan jag reagerar, utan att försöka lyssna på de små signalerna som kroppen och tankarna skickar ut. Tidigare kunde jag ignorera sådant länge, tills jag till slut hamnade i en situation där jag inte längre hade några reserver kvar.
Jag har också lärt mig att validera mina känslor utan att låta dem styra hela mitt agerande.
Att en känsla finns betyder inte alltid att den berättar hela sanningen. Jag kan få känna sorg, rädsla, ilska eller oro utan att automatiskt behöva agera utifrån den känslan. Jag kan låta känslan finnas där, lyssna på vad den försöker säga och samtidigt välja vad som faktiskt hjälper mig framåt.
Jag har tränat på att stå ut i starka känslor. Att förstå att en intensiv känsla, hur överväldigande den än kan kännas i stunden, faktiskt går över. Att jag kan rida ut en våg av känslor utan att den behöver få ta över hela mitt liv.
Jag har också blivit bättre på att be om hjälp tidigare.
Det är något som kanske låter självklart, men för mig har det varit en stor förändring. Under många år försökte jag bära allt själv tills jag inte längre orkade. Idag försöker jag istället förstå att det inte är ett misslyckande att behöva stöd. Att be om hjälp är inte ett tecken på svaghet – det är ett sätt att ta ansvar för mitt mående.
Jag tar också med mig förmågan att sätta gränser. Att förstå mina egna behov och att våga uttrycka dem. Att inse att jag inte behöver säga ja till allt eller anpassa mig så mycket att jag själv försvinner på vägen.
En annan viktig lärdom är att kunna skilja ett bakslag från att vara tillbaka på ruta ett.
Tidigare kunde en dålig dag, en svår period eller ett misstag kännas som ett bevis på att allting var förstört och att jag hade misslyckats. Idag försöker jag påminna mig om att en svår stund bara är en svår stund. Den suddar inte ut alla framsteg jag gjort och betyder inte att jag är tillbaka där jag en gång var.
Jag har också fått träna på att göra hjälpsamma val även när känslan säger något annat.
För ibland kommer motivationen efter handlingen, inte före. Ibland behöver jag göra det jag vet är bra för mig även när en del av mig vill välja det som ger snabbast lättnad just i stunden.
Kanske är en av de största förändringarna ändå att jag har byggt upp en helt annan självmedkänsla.
Jag har gått från att möta mig själv med hård kritik, krav och känslan av att aldrig vara tillräcklig, till att försöka möta mig själv med samma omtanke som jag hade gett någon annan jag bryr mig om.
Jag har börjat förstå att jag kan ha begränsningar och fortfarande vara värdefull. Att jag kan misslyckas och ändå förtjäna respekt. Att jag kan ha svåra dagar utan att det betyder att jag är svag.
Och kanske viktigast av allt har jag nått en större acceptans.
Acceptans för det jag inte kan förändra. För sådant som är en del av mina förutsättningar och som jag inte kan tänka eller kämpa bort. Tidigare la jag mycket energi på att önska att saker var annorlunda och kämpa emot sådant jag inte hade kontroll över.
Idag försöker jag istället fråga mig:
Vad behöver jag för att kunna leva ett så bra liv som möjligt utifrån de förutsättningar jag faktiskt har?
För mig är det kanske den största gåvan terapin har gett mig.
Inte att den har gjort livet problemfritt.
Inte att jag aldrig mer kommer behöva kämpa.
Utan att jag idag har verktyg att möta livet på ett annat sätt än tidigare.
Jag lämnar inte terapin utan stöd.
Jag lämnar terapin med erfarenheter, kunskap och färdigheter som har blivit en del av mig.
Vad friheten egentligen innebär
Men vad betyder egentligen den här friheten?
Det är viktigt för mig att säga att jag inte är fri från psykisk ohälsa. Jag är inte fri från att livet ibland kommer göra ont, från svåra perioder eller från att jag även i framtiden kommer behöva hantera utmaningar.
Friheten handlar inte om att livet plötsligt blivit problemfritt.
För mig handlar friheten om något annat.
Den handlar om att jag nu får tillbaka tid och utrymme i mitt liv. Att jag inte längre behöver planera vardagen utifrån bokade terapitider, behandlingar och regelbundna samtal. Att jag får fylla kalendern med sådant som handlar om att leva, inte bara om att försöka må bättre.
Den handlar också om att jag känner mig färdig med att bearbeta mitt smärtsamma förflutna.
Att skriva klart min bok har varit en viktig del av den processen. Skrivandet blev på många sätt terapeutiskt för mig. Genom orden fick jag möjlighet att gå tillbaka, se tillbaka och försöka förstå det jag hade varit med om. Jag fick sätta ord på mina upplevelser av de mörkaste perioderna i mitt liv, på sådant som varit svårt att bära och på hur det faktiskt kändes att befinna sig där.
Det handlade inte om att fastna i det som varit.
Det handlade om att ge min historia en plats, att få berätta den med mina egna ord och att kunna lägga vissa delar av det förflutna bakom mig.
När boken var färdig kändes det nästan som att en cirkel slöts. Det jag under så många år hade burit inom mig fanns plötsligt utanför mig – i form av ord, kapitel och sidor. Jag hade fått bearbeta, förstå och lämna ifrån mig en del av det jag tidigare hade kämpat med att bära ensam.
Och nu vill jag använda den här friheten väl.
Jag har inte gått igenom allt jag gjort för att sedan bara stå still. Jag vill använda den tid och energi jag nu får tillbaka till att bygga vidare på det liv jag har kämpat så hårt för att skapa.
Jag vill bli bättre på att vara här och nu.
Att faktiskt njuta av det jag gör i stunden, utan att hela tiden fastna i oro över framtiden eller sådant jag ändå inte kan påverka. Att kunna vara närvarande i de små ögonblicken och uppskatta det som redan finns i mitt liv.
Samtidigt vill jag fortsätta blicka framåt.
Jag vill lägga min energi på att bygga ett liv där jag trivs. Ett liv som känns meningsfullt. Ett liv som jag faktiskt vill leva.
Det handlar om att fortsätta arbeta mot mina mål, men också om att prioritera det som verkligen är viktigt för mig. Relationer som ger mig trygghet. Saker som får mig att känna glädje. Drömmar jag vill förverkliga. Sammanhang där jag får vara mig själv.
Under många år handlade mitt liv om att överleva nästa dag.
Nu vill jag att det ska handla om att leva.
Och kanske är det just det som är den största friheten av alla.
Från att överleva till att leva
När jag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut under de svåraste åren slås jag av hur annorlunda mina frågor var då jämfört med idag.
Förr handlade livet ofta om:
Hur ska jag överleva det här?
Hur ska jag må bättre?
Hur ska jag ta mig igenom nästa kris?
Mitt fokus låg nästan helt på att hantera det som gjorde ont just då. På att försöka ta mig igenom dagen, nästa vecka eller nästa period som kändes övermäktig. Jag hade inte särskilt mycket utrymme att fundera på framtiden, drömmar eller vem jag ville vara. All min energi gick åt till att försöka hitta tillbaka till en plats där livet kändes möjligt att leva.
Idag ser mina frågor annorlunda ut.
Nu handlar de mer om:
Var vill jag bo?
Var vill jag arbeta?
Vad vill jag skriva?
Vem vill jag vara?
Vad vill jag bygga tillsammans med människorna jag älskar?
Det är en förändring som fortfarande känns nästan svår att förstå.
Jag har fått en chans att leva det liv som jag under många år inte trodde skulle vara möjligt för mig att klara av.
Inte ett perfekt liv. Inte ett liv utan svårigheter. Men ett liv där psykisk ohälsa inte längre tar upp all plats. Ett liv där det finns utrymme för drömmar, mål, relationer och framtidsplaner.
Idag söker jag jobb utifrån att jag faktiskt vet vad jag vill arbeta med. Jag har hittat tillbaka till en känsla av mening i arbetslivet och jag vill fortsätta bygga en vardag där jag får använda mina erfarenheter och mina kunskaper på ett sätt som känns värdefullt.
Jag föreläser och försöker göra något positivt av de erfarenheter jag har med mig från min egen resa genom psykisk ohälsa. Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra människor som kanske själva befinner sig mitt i sitt mörker just nu. Om någon kan känna sig mindre ensam, få nytt hopp eller våga söka hjälp tidigare tack vare att jag delar min historia, då får allt det svåra jag gått igenom också en annan betydelse.
Jag har också ett nytt skrivprojekt planerat, och skrivandet kommer fortsätta vara en viktig del av mitt liv.
För mig är skrivandet så mycket mer än att bara skapa texter. Det är ett sätt att bearbeta tankar, utforska känslor och få utrymme för reflektion. Genom orden kan jag förstå sådant som annars bara snurrar runt inom mig. Det ger mig möjlighet att stanna upp, tänka efter och sätta ord på sådant som ibland är svårt att förklara på andra sätt.
En annan viktig insikt jag har fått är att jag behöver bli bättre på att vårda de relationer som betyder mycket för mig.
Under många år hade jag inte den energin. När nästan all kraft gick åt till att överleva fanns det inte alltid utrymme att vara den vän, partner eller familjemedlem som jag egentligen ville vara. Det handlade inte om att relationerna inte var viktiga, utan om att jag helt enkelt inte hade tillräckligt mycket av mig själv att ge.
Idag vill jag göra annorlunda.
Jag vill lägga tid på människor som får mig att känna mig trygg, sedd och uppskattad. Jag vill vara mer närvarande, visa uppskattning och ta hand om de relationer som är viktiga för mig.
För kanske är det också en del av återhämtningen.
Att inte bara bygga upp sig själv, utan också bygga ett liv runt sig som känns tryggt, meningsfullt och värt att ta hand om.
Under många år kämpade jag för att överleva livet.
Nu får jag äntligen börja fundera på hur jag vill leva det.
Jag är inte färdig för att jag aldrig mer kommer falla
Att vara färdig med behandling betyder inte att jag lovar att aldrig mer falla.
Det betyder inte att livet aldrig kommer göra ont eller att jag aldrig kommer behöva stöd igen.
För livet kommer fortfarande innehålla motgångar. Jag kommer fortfarande möta sorg, stress, besvikelser och situationer som utmanar mig.
Men den stora skillnaden idag är att jag står på en helt annan grund än jag gjorde tidigare.
Jag har en helt annan förståelse för mig själv. Jag känner mina sårbarheter på ett annat sätt och jag vet betydligt mer om vad jag behöver för att må bra och fungera i vardagen.
Idag vet jag vilka tecken jag behöver vara uppmärksam på när något börjar gå åt fel håll.
Jag vet att förändringar i sömn, energinivå, stress, tankemönster eller hur jag börjar behandla mig själv kan vara signaler som jag behöver lyssna på. Jag vet att jag inte behöver vänta tills allt har rasat innan jag agerar.
Tidigare kunde jag kämpa alldeles för länge och försöka övertyga både mig själv och andra om att jag klarade mer än jag faktiskt gjorde. Idag försöker jag istället möta signalerna tidigare och se dem som information, inte som ett misslyckande.
Men den stora skillnaden idag är att jag inte står där jag stod tidigare.
Jag har verktyg, erfarenheter och kunskap som jag kan använda när livet blir svårt. Jag vet mer om mig själv, mina behov och vad jag behöver göra för att ta hand om mitt mående.
Men jag har också något annat idag som jag inte alltid hade tidigare.
Jag har människor omkring mig som jag känner mig trygg med.
Människor som känner mig, som ser mig och som jag kan vända mig till om livet någon gång börjar kännas för tungt. Jag behöver inte längre bära allting ensam eller vänta tills situationen blivit akut innan jag vågar säga att något är svårt.
Kanske är det just det som är den största förändringen.
Förr kunde en svår period kännas som början på ett totalt sammanbrott. Som att allt jag byggt upp kunde försvinna på en gång.
Idag vet jag att en svår period bara är en svår period.
Jag vet att jag kan få det svårt utan att förlora allt jag byggt upp. Jag vet att ett bakslag inte betyder att jag är tillbaka på ruta ett. Jag vet att jag har förmågor, erfarenheter och människor runt mig som kan hjälpa mig att hitta tillbaka igen.
Jag lämnar inte behandlingen för att jag aldrig mer kommer behöva kämpa.
Jag lämnar behandlingen för att jag idag har verktygen, kunskapen och stödet för att kunna möta livet på ett annat sätt än tidigare.
Och kanske är det just det som återhämtning egentligen handlar om.
Inte att aldrig falla.
Utan att veta att man kan resa sig igen.
Nu finns ingen nästa tid bokad
I så många år har det alltid funnits en nästa tid.
En nästa terapitid.
En nästa behandling.
En nästa sak att arbeta med.
Ett nästa steg i processen mot att må bättre.
Kalendern har alltid innehållit någonting som väntade runt hörnet. Något jag behövde förhålla mig till, förbereda mig inför eller arbeta med tillsammans med någon annan.
Nu finns ingen sådan tid bokad.
Och det märkliga är att det för första gången inte känns tomt.
Det känns som frihet.
Under många år tror jag att jag var rädd för den här dagen. Inte för att jag inte ville bli bättre, utan för att behandling och vårdkontakter hade varit en så stor och trygg del av mitt liv. De hade funnits där under perioder då jag inte själv hade förmågan att bära allting. De hade hjälpt mig att förstå mig själv, hantera det svåra och hitta vägar framåt när jag själv inte såg några.
Men någonstans på vägen förändrades någonting.
Det som en gång var något jag behövde för att överleva blev istället något som hjälpte mig att lära mig leva.
Jag lämnar inte terapin som samma människa som en gång gick in i den.
Jag lämnar den med erfarenheter, insikter och verktyg som har blivit en del av mig. Jag tar med mig allt jag har lärt mig om mig själv, om mina känslor, mina behov och hur jag kan möta livet när det blir svårt.
Men resten av vägen får jag börja gå själv.
Och idag känns det inte skrämmande på samma sätt som det kanske hade gjort tidigare.
För jag känner mig redo.
Jag känner mig rustad.
Jag känner mig förberedd.
Jag vet vem jag är.
Jag vet vad jag behöver.
Jag vet vilka verktyg jag har.
Och kanske viktigast av allt: jag har fått tillbaka något som jag under många år trodde var förlorat.
Min livslust.
Den där känslan av att faktiskt vilja se vad morgondagen har att erbjuda. Att kunna längta efter saker. Att drömma om framtiden. Att inte bara försöka ta mig igenom livet, utan faktiskt vilja vara med i det.
Nu vill jag leva det
Under så många år ägnade jag min energi åt att försöka bli frisk nog för att få börja leva.
Nu vill jag inte längre ägna mitt liv åt att bli redo att leva.
Nu vill jag leva det.
Jag vill använda tiden till att skapa, älska, uppleva, drömma och fortsätta bygga det liv som jag en gång inte trodde var möjligt för mig.
Och kanske är det just det som är den största friheten av alla.
Att jag inte längre bara kämpar för ett framtida liv.
Jag är redan här.
/Ur mitt inre/ Anna
