Inlägg 23: När någon man älskar mår dåligt – Riktat till dig som anhörig
Hej bloggen!
Det här inlägget riktar sig framför allt till dig som är anhörig till någon som mår dåligt, men jag tror också att det kan vara värdefullt att läsa för dig som själv lever med psykisk ohälsa.
När vi pratar om psykisk ohälsa hamnar ofta fokus på personen som kämpar – vilket är viktigt och nödvändigt. Men bakom varje människa som mår dåligt finns det ofta också människor runt omkring som påverkas, oroar sig och försöker hitta sätt att hjälpa.
I det här inlägget vill jag lyfta anhörigas perspektiv. Hur det kan kännas att stå bredvid någon man älskar som inte mår bra, att vilja hjälpa men samtidigt känna sig maktlös. Att försöka förstå, stötta och finnas där – samtidigt som man kanske själv bär på oro, rädsla och känslan av att inte göra tillräckligt.
För dig som själv kämpar kan det här inlägget också ge en inblick i vad som kan hända hos de människor som står nära dig. Ibland kan det vara svårt att se sin egen påverkan på andra när man befinner sig mitt i sitt eget lidande. Att förstå varandras perspektiv kan vara en viktig del i att skapa mer öppenhet, förståelse och bättre relationer.
Min förhoppning är att detta inlägg ska bidra till ökad förståelse för både den som mår dåligt och de människor som försöker finnas där. För psykisk ohälsa påverkar sällan bara en person – den berör ofta även människorna runt omkring.
Att vara anhörig
Att se någon man älskar må dåligt kan vara en av de mest smärtsamma erfarenheter vi människor kan gå igenom. När en person som står oss nära kämpar med psykisk ohälsa väcks ofta en stark vilja att hjälpa, skydda och hitta en väg ut ur det som gör ont.
Det ligger i vår natur att vilja ta bort lidande från dem vi bryr oss om. När någon vi älskar har ont kan det nästan kännas som att vi själva också bär en del av den smärtan. Vi önskar att vi kunde hitta nyckeln som låser upp dörren till ett lättare liv, säga den mening som förändrar allt eller göra något som får mörkret att försvinna.
Men vad händer när kärleken inte kan ta bort smärtan?
Vad händer när personen vi älskar fortfarande mår dåligt trots att vi finns där, lyssnar, stöttar och försöker göra allt vi kan?
Det är då många anhöriga hamnar i en svår känslomässig situation. En känsla av otillräcklighet kan växa fram.
Tankar som:
"Har jag gjort tillräckligt?"
"Borde jag ha förstått tidigare?"
"Finns det något mer jag kunde ha gjort?"
"Varför kan jag inte hjälpa den jag älskar?"
kan bli ständigt närvarande.
Att stå bredvid någon annans lidande innebär att möta en av de svåraste insikterna vi människor kan behöva acceptera: att vi kan älska någon oerhört mycket och ändå inte kunna ta bort deras smärta.
Vi kan vara ett stöd, en trygghet och en viktig person i någons liv – men vi kan inte alltid bära någon annans kamp åt dem.
För ibland handlar det inte om att hitta den perfekta lösningen.
Ibland handlar det om att lära sig hur man kan finnas kvar för någon annan – utan att själv försvinna på vägen.
När någon annans mående påverkar hela omgivningen
När någon vi älskar mår dåligt påverkas vi ofta mer än vi kanske först vill erkänna. Oavsett om det handlar om en partner, ett barn, en förälder, ett syskon eller en nära vän kommer relationen att påverkas – även om påverkan kan se olika ut beroende på vilken relation man har till personen.
Att stå bredvid någon man älskar och se hur deras mående försämras kan vara en av de svåraste situationerna vi kan hamna i. Det kan väcka en stark känsla av maktlöshet – att vilja göra något, men samtidigt inte veta vad man ska göra eller hur man faktiskt kan hjälpa.
Man vill så gärna hitta de rätta orden. Man vill säga något som gör skillnad, göra något som lindrar smärtan eller hitta en lösning som personen själv kanske inte längre orkar se. Samtidigt kan det vara oerhört svårt att acceptera att kärlek och omtanke, hur stark den än är, inte alltid kan ta bort någon annans lidande.
Många anhöriga lever med en ständig oro. Man kan börja fundera över hur personen mår från dag till dag, försöka lägga märke till förändringar och känna rädsla inför vad som händer när personen hamnar på sin allra djupaste botten. Tankarna kan ständigt kretsa kring frågor som:
"Hur mår personen egentligen just nu?"
"Borde jag göra mer?"
"Finns det något jag missar?"
"Tänk om något händer och jag inte såg signalerna?"
Den här oron kan påverka anhörigas eget mående på många olika sätt. Även om det är någon annan som befinner sig i kris kan situationen skapa stress, sömnsvårigheter och en känsla av att aldrig riktigt kunna slappna av. När hjärnan hela tiden är inställd på att vara beredd på nästa svåra situation kan det bli svårt att själv få återhämtning och vila.
Det är också vanligt att anhöriga kan känna frustration, särskilt när de upplever att hjälpen som erbjuds inte leder till förbättring eller när vårdens insatser inte känns tillräckliga. Det kan vara smärtsamt att se någon man älskar kämpa och samtidigt känna att man inte kan påverka situationen. Frustrationen kan riktas mot situationen, mot vården eller ibland även mot sig själv – trots att man egentligen gör allt man kan.
Jag tror att många anhöriga lägger enormt mycket energi på att stötta och försöka hjälpa den som mår dåligt. De anpassar sig, finns tillgängliga, lyssnar, oroar sig och försöker bära personen genom det svåra. Men någonstans på vägen är det lätt att glömma bort en viktig sak:
Även den som står bredvid behöver få må bra.
Att ta hand om sig själv som anhörig är inte ett tecken på att man bryr sig mindre. Det betyder inte att man överger personen man älskar. Tvärtom kan det vara en förutsättning för att orka finnas kvar på ett hållbart sätt.
För att kunna vara ett stöd för någon annan behöver vi också komma ihåg att våra egna känslor, behov och gränser är viktiga. Även anhöriga kan behöva stöd, förståelse och någon som frågar:
"Hur mår du?"
Stötta, inte rädda
En av de viktigaste sakerna, både för den som mår dåligt och för den som står bredvid, är att förstå skillnaden mellan att finnas där för någon och att försöka rädda någon.
När vi älskar en människa som kämpar kan det vara väldigt lätt att börja känna ett stort ansvar. Vi ser personens smärta, vi ser hur svårt de har det och hela vår mänskliga instinkt säger åt oss att försöka göra något. Vi vill hitta lösningar, förhindra att det blir värre och kanske till och med önskar att vi kunde ta över personens smärta för att slippa se dem lida.
Men att älska någon innebär inte att vi kan eller ska bära ansvaret för deras mående.
Det är en svår insikt, särskilt när situationen är allvarlig och när personen vi älskar befinner sig på en plats där de själva har svårt att se en väg framåt. Då kan känslan av ansvar bli ännu starkare. Man kanske börjar tänka att man måste finnas tillgänglig hela tiden, att man måste säga rätt saker, upptäcka alla varningssignaler eller förhindra att något händer.
Men ingen människa kan vara en annan människas enda skyddsnät. Ingen anhörig kan ensam bära ansvaret för någon annans liv, mående eller återhämtning.
Den anhöriga har inte ansvar för att den andra personen mår dåligt, oavsett hur svårt situationen blir. Att acceptera det betyder inte att man bryr sig mindre. Det betyder inte att man överger någon eller slutar försöka hjälpa. Det betyder att man förstår skillnaden mellan att vara ett stöd och att ta på sig ett ansvar som egentligen inte går att bära.
För i längden är det inte hållbart att alltid sätta någon annans behov före sina egna. Även den mest kärleksfulla och engagerade människan behöver vila, återhämtning, glädje och ett eget liv vid sidan av rollen som anhörig. Man behöver få göra sådant som ger energi, umgås med andra människor, känna sig som sig själv och ha stunder där livet inte bara handlar om oro och problemlösning.
Ingen människa orkar vara ett hundraprocentigt stöd hela tiden utan att själv påverkas. Om en anhörig långsamt börjar gå sönder av att försöka hålla någon annan uppe finns det till slut risk att båda två blir utan det stöd som behövs.
Att finnas där för någon är en av de finaste gåvor vi kan ge en annan människa. Att lyssna, visa omtanke, påminna någon om att de inte är ensamma och hjälpa dem att söka rätt stöd kan betyda oerhört mycket.
Men att finnas där betyder inte att man måste vara den som räddar någon från att gå under.
Ibland är den största kärlekshandlingen inte att försöka bära någon annan genom hela deras kamp, utan att stå kvar bredvid och säga:
"Jag finns här. Jag går bredvid dig. Men jag kan inte gå vägen åt dig."
För att kunna fortsätta finnas där för någon annan behöver vi också ta hand om oss själva. Gränser är inte ett tecken på bristande kärlek. Tvärtom kan de vara det som gör att kärleken blir hållbar över tid.
Många anhöriga skulle behöva få höra två saker som ibland kan vara svåra att ta in när man står bredvid någon som mår dåligt:
”Att någon mår dåligt betyder inte automatiskt att du har gjort fel.”
Och:
”Att älska någon innebär inte att du kan bära hela deras kamp åt dem.”
När någon vi älskar kämpar med psykisk ohälsa är det lätt att börja leta efter vad vi själva kunde ha gjort annorlunda. Vi kanske går tillbaka i tiden och funderar på om vi borde ha sett signalerna tidigare, sagt något annat eller agerat på ett bättre sätt. Skulden kan smyga sig in och få oss att känna att vi har misslyckats, trots att vi kanske har gjort allt vi har kunnat.
Men en annan människas psykiska ohälsa är inte ett bevis på att någon i omgivningen har gjort fel. Människors mående påverkas av många olika faktorer och ingen anhörig kan med tillräckligt mycket kärlek, ansträngning eller vilja helt ta bort en annan människas lidande.
Det betyder inte att anhöriga är oviktiga – tvärtom. Att ha människor omkring sig som bryr sig, som lyssnar och som finns kvar kan vara en ovärderlig trygghet när livet är svårt. Men det finns en viktig skillnad mellan att vara ett stöd och att försöka ta över ansvaret för någon annans liv.
Om du som anhörig känner att situationen börjar ta så mycket energi från dig att du själv börjar må dåligt är det viktigt att få sätta gränser. Det kan handla om att fundera över när du kan finnas där, hur mycket du orkar bära och när du behöver säga nej för att ta hand om dig själv.
Det är inte alltid lätt. Att sätta gränser när någon man älskar mår dåligt kan väcka starka skuldkänslor. Man kanske är rädd för att svika personen, göra situationen värre eller uppfattas som att man inte bryr sig tillräckligt.
Men i längden förlorar både den anhöriga och personen som mår dåligt på att den som försöker hjälpa själv går sönder. Om du som anhörig blir så utmattad, nedbruten eller uppgiven att du inte längre orkar finnas där, då hjälper det inte någon av er.
Att ta hand om sig själv är därför inte motsatsen till att bry sig om någon annan. Det kan vara en förutsättning för att kunna fortsätta vara ett stöd över tid.
Det är också viktigt att försöka bevara relationen utanför sjukdomen. När någon mår dåligt under en längre tid finns det en risk att relationen långsamt förändras och börjar likna en vårdare–patient-relation, där den ena hela tiden behöver hjälp och den andra hela tiden försöker lösa, stötta och hålla ihop situationen.
Men en relation behöver få innehålla mer än sjukdom och mående. Det behöver också finnas plats för skratt, vardagliga samtal, gemensamma upplevelser och stunder där personen får vara mer än sin psykiska ohälsa. Att vara partner, förälder, barn, syskon eller vän behöver få finnas kvar parallellt med rollen som stödperson.
Därför är det också viktigt att anhöriga själva får stöd. Att be om hjälp är inte ett misslyckande och det betyder inte att man inte klarar situationen. Tvärtom kan det vara ett sätt att ta ansvar – både för sig själv och för relationen.
Det kan handla om att söka stöd genom anhörigföreningar, stödgrupper eller någon annan form av samtalskontakt där man får möjlighet att prata om sina egna känslor. För även anhöriga kan känna sorg, rädsla, frustration, ilska, skuld och maktlöshet. De känslorna behöver också få finnas någonstans.
Personligen kan jag idag se tillbaka och önska att någon form av stöd hade erbjudits till mina anhöriga under de år då jag själv var så fast i mitt eget mörker att jag inte riktigt kunde se hur mycket situationen påverkade dem.
När jag själv mådde som sämst var mitt fokus helt på att överleva min egen smärta. Jag såg inte alltid hur mycket mina anhöriga kämpade bredvid mig. Jag såg inte alla gånger de försökte hitta hjälp åt mig, stod på min sida i kontakten med vården eller själva bar en oro som de kanske inte visste hur de skulle hantera.
De försökte stötta mig, stångade sig blodiga för min skull och gjorde så gott de kunde. Men samtidigt påverkades de också av min kamp.
Idag tror jag att många relationer hade kunnat få mer stöd om anhöriga också hade fått någonstans att vända sig. Inte för att de gjorde fel, utan för att även de befann sig i en svår situation som de behövde hjälp att bära.
För psykisk ohälsa drabbar sällan bara den person som har diagnosen eller kämpar mest synligt. Den påverkar ofta även människorna runt omkring. Därför behöver vi prata mer om att även anhöriga behöver bli sedda, lyssnade på och få stöd.
Råd till dig som anhörig – att stötta någon som mår dåligt
Här kommer några enkla råd till dig som är anhörig och kanske känner dig osäker på hur du kan stötta någon du älskar som mår dåligt. Oavsett orsaken till att din närstående kämpar kan det ibland vara svårt att veta vad man ska säga, vad man ska göra eller hur man bäst kan finnas där.
Det finns sällan en perfekt sak att säga eller en lösning som fungerar i alla situationer. Varje människa och varje situation är unik. Men det finns några förhållningssätt som ofta kan göra stor skillnad i mötet med någon som har det svårt.
Lyssna färdigt istället för att direkt försöka lösa
När någon vi älskar berättar att de mår dåligt är det väldigt naturligt att vilja hjälpa genom att hitta lösningar. Vi vill minska personens lidande, komma med råd och hitta ett sätt att göra situationen bättre. Det kommer oftast från en plats av omtanke och kärlek.
Men ibland är det inte en lösning personen behöver allra först.
Ibland behöver man bara få prata. Att få sätta ord på sina tankar och känslor, få berätta om det som känns svårt och bli lyssnad på av någon som stannar kvar kan i sig skapa en känsla av lättnad.
Det kan vara svårt att bara lyssna när man själv känner en stark vilja att agera. Men att lyssna betyder inte att man gör ingenting. Att lyssna är ett sätt att visa att personens upplevelse är viktig och att personen inte behöver bära allt ensam.
Ibland är det mest hjälpsamma vi kan säga inte ett råd, utan något så enkelt som:
"Jag hör dig."
"Berätta mer, jag vill förstå."
"Jag finns här och lyssnar."
Fråga vad personen behöver
En annan viktig sak är att försöka fråga personen själv vad den behöver just nu.
Ibland vet personen mycket väl vad som skulle kunna hjälpa i stunden. Det kanske handlar om att få prata, att få sällskap, att få en paus från sina tankar eller att bara ha någon nära utan att behöva prestera eller förklara.
Men ibland vet personen inte alls vad den behöver. När man befinner sig mitt i starka känslor, ångest eller en svår period i livet kan det vara väldigt svårt att själv hitta svar på vad som skulle göra situationen lite lättare.
Då kan man tillsammans försöka utforska det.
Kanske behöver personen få prata mer om det som hänt. Kanske behöver den en stunds distraktion från det jobbiga. Kanske skulle en promenad, en film, en kopp kaffe eller att göra något tillsammans kunna ge en liten paus från de tunga tankarna.
Ibland handlar stödet inte om att lösa hela problemet, utan om att hjälpa personen genom just den stund den befinner sig i.
Bekräfta känslan – att validera
Något av det viktigaste vi kan göra när någon berättar hur den mår är att bekräfta personens känslor. Detta kallas också att validera.
Att validera betyder inte att du måste hålla med om allt personen säger eller att du måste dela samma tolkning av en situation. Du behöver inte tycka att personen har rätt i varje tanke eller slutsats.
Validering handlar om att visa att du förstår att känslan finns där och att den är verklig för personen.
Du kan till exempel säga:
"Jag förstår att du är väldigt ledsen över det här."
"Jag hör dig, jag förstår att du blev väldigt arg på det som hände."
"Jag förstår att det här måste ha varit väldigt jobbigt för dig."
Du kan alltså bekräfta någons känslor även om du själv kanske inte hade reagerat på samma sätt eller inte fullt ut kan förstå exakt hur det känns.
Att bli mött med förståelse kan minska känslan av ensamhet. Många som mår dåligt kämpar redan med en känsla av att vara jobbiga, svåra eller en belastning för andra. Att då mötas av någon som visar nyfikenhet och omtanke kan betyda väldigt mycket.
Våga stanna kvar även när du inte har svaret
En av de svåraste sakerna som anhörig kan vara är att stå bredvid någon som mår dåligt och känna att man inte vet vad man ska säga.
Man kanske är rädd för att säga fel sak. Man vill inte förminska personens känslor, låta avvisande eller råka säga något som tas emot på fel sätt.
Men sanningen är att vi inte alltid behöver ha de perfekta orden.
Ibland är det viktigaste vi kan göra att stanna kvar.
Att säga:
"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag vill att du ska veta att jag finns här."
kan vara mycket mer värdefullt än att försöka hitta en snabb lösning.
Även här kan validering vara ett stöd. Du kan till exempel säga:
"Jag förstår att detta är riktigt svårt för dig. Vill du prata mer om det, eller ska vi göra någon aktivitet tillsammans som kan skingra tankarna en stund?"
På det sättet visar du både att du tar personens känslor på allvar och att du finns där för att hjälpa personen genom stunden.
Att vara anhörig handlar alltså inte om att alltid veta exakt vad man ska göra. Det handlar inte om att kunna ta bort någon annans smärta eller hitta den perfekta lösningen.
Det handlar om att möta en annan människa med omtanke, respekt och närvaro.
Ibland är det största stödet vi kan ge någon annan inte att hitta vägen åt dem – utan att gå bredvid medan de försöker hitta sin egen väg.
Den största gåvan vi kan ge någon som mår dåligt är inte alltid att hitta lösningen. Ibland är det att visa att personen inte behöver bära sin smärta ensam.
Men för att kunna finnas kvar behöver vi också komma ihåg en annan sak: även anhöriga är människor. Även deras känslor räknas. Även de behöver stöd.
Till dig som själv mår dåligt
Om du själv lever med psykisk ohälsa vill jag också säga detta: att dina närstående påverkas betyder inte att du har gjort något fel. Att någon älskar dig innebär inte att du måste må bra hela tiden för att vara värd den kärleken.
Men ibland kan det vara viktigt att försöka se att de människor som står bredvid dig också har känslor, behov och en egen gräns för hur mycket de orkar bära. Inte för att du ska känna skuld, utan för att relationen ska kunna bli mer ömsesidig och hållbar.
Två saker kan vara sanna samtidigt
Jag tror att anhöriga kan brottas även med känslor och tankar som är svåra att erkänna. En anhörig kan känna frustration, trötthet, sorg eller till och med ilska över situationen. Det betyder inte att kärleken saknas. Två saker kan vara sanna samtidigt: man kan älska någon oerhört mycket och samtidigt tycka att situationen är väldigt svår att hantera.
/Ur mitt inre /Anna
