Hej bloggen!
Dagens ämne ligger mig väldigt nära just nu, eftersom det handlar om en situation jag själv befinner mig i: att söka arbete och försöka ta nästa steg i arbetslivet, men med den lilla komplikationen att min tidigare psykiska ohälsa och dess konsekvenser riskerar att sätta käppar i hjulet.
Att söka jobb kan vara både nervöst, krävande och utmanande för vem som helst. Man ska presentera sig själv, lyfta fram sina styrkor, övertyga en arbetsgivare om att man har rätt kompetens och samtidigt försöka göra ett gott personligt intryck. Men för den som har en historia av psykisk ohälsa, kanske med långa sjukskrivningsperioder bakom sig eller en diagnos som påverkar arbetsförmågan, kan processen innebära ytterligare svårigheter.
Plötsligt handlar det inte enbart om att visa vad man kan och vilka erfarenheter man har. Man kan också behöva förklara varför det finns en stor lucka i ens CV, varför man under en period inte kunnat arbeta eller vilka förutsättningar man behöver för att fungera i arbetslivet.
För hur förklarar man flera års sjukskrivning på ett sätt som skapar förståelse, utan att arbetsgivaren börjar ifrågasätta ens arbetsförmåga? Hur berättar man om tidigare svårigheter utan att de får större betydelse än den utbildning, kompetens och motivation man faktiskt har idag?
Det jag personligen tycker är särskilt frustrerande är att en tidigare sjukskrivning inte nödvändigtvis säger särskilt mycket om en människas nuvarande arbetsförmåga. Vi människor utvecklas, får behandling, lär oss strategier och kan återhämta oss. Den som en gång var för sjuk för att arbeta kan idag ha helt andra förutsättningar.
Självklart behöver en arbetsgivare kunna bedöma om en arbetssökande har förutsättningar att utföra arbetsuppgifterna. Men den bedömningen behöver också vara individuell och utgå från människans aktuella förmåga, kompetens och eventuella behov av stöd – inte enbart från tidigare sjukskrivningar eller föreställningar om vad en viss psykiatrisk diagnos innebär.
För det finns en människa bakom varje sjukdomshistoria. En människa med kunskap, ambitioner, drömmar och en önskan om att få bidra och känna sig behövd.
Den övergripande frågeställningen för dagens inlägg blir därför:
Hur ska människor med psykisk ohälsa få möjlighet att visa vad de kan idag, utan att deras tidigare svårigheter automatiskt överskuggar deras kompetens?
Det är en fråga som jag inte tror har något enkelt svar, men som förtjänar att diskuteras om vi vill skapa ett arbetsliv där fler människor får möjlighet att komma tillbaka efter sjukdom.
Långtidssjukskrivning
Jag blev sjukskriven redan under gymnasiet 2007, och därefter följde fjorton år av heltidssjukskrivning. Under tiden utbildade sig mina vänner, tog studenten och körkort, bildade familj och byggde upp sina liv. Själv stod jag kvar på samma plats, utan att komma framåt vare sig i mitt mående eller i livet.
Att jag till slut återhämtade mig kändes nästan som ett mirakel. Det första jag gjorde efter att ha blivit utskriven från behandlingshemmet var att söka till undersköterskeutbildningen. Jag började studera och så småningom även arbeta vid sidan av studierna.
Men till slut sa kroppen ifrån. Jag drabbades återigen av utmattningssyndrom och tvingades motvilligt acceptera ännu en sjukskrivning.
Jag ska inte gå in på alla detaljer kring vägen tillbaka, men så småningom fick jag möjlighet att börja arbetsträna för att successivt bygga upp min arbetsförmåga igen. Idag har jag nått 100 procents arbetstid och har därför börjat söka jobb som undersköterska.
Och det är just här vi kommer till anledningen till att jag valt att skriva dagens blogginlägg.
Luckan i mitt CV
Att ha en längre lucka i sitt CV kan göra jobbsökandet både komplicerat, obekvämt och betydligt svårare. Det är något jag själv har fått erfara nu när jag söker arbete och har varit på flera arbetsintervjuer.
Ibland känns det som att man kan ha ett hur välformulerat CV och personligt brev som helst, men att det enda arbetsgivaren ser är den långa sjukskrivningen. Plötsligt hamnar ens tidigare svårigheter i fokus, medan utbildning, kompetens och erfarenheter riskerar att hamna i skymundan.
Det väcker en fråga som jag ofta återkommer till:
Hur mycket ska ens tidigare sjukdomshistoria egentligen behöva påverka möjligheterna att skapa sig en framtid?
Dilemmat – hur ärlig vågar man vara?
Att gå på en arbetsintervju är nervöst nog som det är. Man vill göra ett gott intryck, visa sin kompetens och övertyga arbetsgivaren om att man är rätt person för tjänsten. Men för den som har en historia av psykisk ohälsa eller längre sjukskrivningsperioder bakom sig tillkommer ytterligare en utmaning: Hur mycket vågar man egentligen berätta om sin bakgrund?
Ska man vara öppen med sin psykiska ohälsa redan under intervjun? Kan ärligheten skapa förståelse, eller riskerar den snarare att väcka fördomar och tveksamhet hos arbetsgivaren? Hur avgör man vad som är relevant att berätta och vad man faktiskt har rätt att behålla för sig själv?
Det är här dilemmat uppstår.
Å ena sidan kan man välja att vara öppen från början. Berätta om sin tidigare sjukskrivning, eventuella diagnoser och hur dessa har påverkat ens arbetsförmåga. Men då finns också rädslan att arbetsgivaren ska dra förhastade slutsatser, börja ifrågasätta ens förmåga att klara arbetet eller helt enkelt välja bort en innan man ens fått möjlighet att visa vad man går för.
Å andra sidan kan man välja att inte berätta något alls. Att i stället fokusera på sin utbildning, sina erfarenheter och den arbetsförmåga man faktiskt har idag. Men då kan en annan oro uppstå: Tänk om sjukdomshistorien kommer på tal senare? Kommer arbetsgivaren då att uppfatta det som att man medvetet försökt undanhålla information, trots att man egentligen bara velat bli bedömd utifrån sin kompetens?
För mig är det här en jävla balansgång.
Det känns ibland som en omöjlig ekvation där inget alternativ är helt riskfritt. Berättar jag för mycket riskerar jag att bli bedömd utifrån mina tidigare svårigheter. Berättar jag för lite är jag rädd att min trovärdighet ska ifrågasättas längre fram.
Och mitt i allt detta ska jag dessutom försöka vara avslappnad, trevlig, självsäker och visa varför just jag skulle passa för tjänsten.
Jag vill ju egentligen prata om vad jag kan bidra med som undersköterska, vilka erfarenheter jag har och varför jag skulle vara en tillgång på arbetsplatsen. Inte behöva lägga en stor del av intervjun på att förklara och försvara min sjukdomshistoria.
Självklart förstår jag att en arbetsgivare behöver veta om jag har förutsättningar att utföra arbetet och om det finns behov av anpassningar. Men det är skillnad på att vara öppen med sin nuvarande arbetsförmåga och att behöva redogöra för hela sin medicinska historia.
Varför ska jag behöva vara rädd för att min ärlighet ska kosta mig möjligheten att få ett jobb?
När öppenheten gör en sårbar
Jag har fått uppleva hur svårt det här dilemmat kan vara i praktiken.
Vid en av mina arbetsintervjuer valde jag att inte berätta direkt att jag arbetstränade. Jag ville fokusera på min utbildning, mina tidigare erfarenheter och mina kunskaper som undersköterska. Jag ville få möjlighet att visa vad jag kunde, utan att samtalet omedelbart skulle börja handla om min tidigare sjukskrivning.
Men under intervjuns gång fick jag en rak fråga om vad jag gjorde idag.
Då behövde jag förtydliga att jag inte hade en vanlig anställning, utan att jag arbetstränade.
Det blev en obekväm situation för mig, inte för att jag skämdes över min arbetsträning, utan för att jag plötsligt blev rädd för hur informationen skulle uppfattas. Skulle arbetsgivaren undra varför jag inte hade berättat det tidigare? Skulle hon uppfatta det som att jag försökt undanhålla något? Skulle det påverka hennes bild av mig som arbetssökande?
Jag vet inte hur hon resonerade, men situationen gjorde mig ännu mer medveten om hur svårt det kan vara att avgöra när och hur man ska berätta om sin bakgrund.
Inför senare intervjuer valde jag därför att vara tydligare från början med att jag arbetstränade. Jag ville skapa förtroende genom att vara öppen och ärlig, men upptäckte samtidigt att även det kunde få mig att känna mig väldigt sårbar.
För när jag berättar om min tidigare sjukskrivning och de svårigheter som periodvis påverkat min arbetsförmåga lämnar jag ut personlig information om min hälsa till en människa jag knappt känner. Jag vet inte hur informationen kommer att tas emot eller vilken betydelse den får när beslutet om anställning ska fattas.
Och det är kanske just ovissheten som är allra svårast.
När intervjun är över och jag lämnar arbetsplatsen börjar tankarna snurra.
Sa jag för mycket? Borde jag ha uttryckt mig annorlunda? Skulle jag ha väntat med att berätta? Gav jag arbetsgivaren anledning att tvivla på min arbetsförmåga? Kommer jag att bli bortvald på grund av något som tillhör mitt förflutna?
Jag kan börja analysera hela samtalet i efterhand. Hur reagerade arbetsgivaren när jag berättade om min sjukskrivning? Förändrades tonläget? Såg jag någon tveksamhet i ansiktsuttrycket? Fick min sjukdomshistoria större betydelse än min yrkeskompetens?
Det mest frustrerande är att jag egentligen inte vet vad arbetsgivaren tänker. Ett vänligt bemötande behöver inte betyda att jag kommer att få jobbet, men ett uteblivet besked behöver heller inte innebära att min bakgrund har påverkat beslutet negativt.
Ändå är det lätt att börja föreställa sig det värsta.
Att inte veta hur mycket jag bör berätta om min tidigare sjukskrivning har dessutom gjort mig extra nervös inför intervjuerna. Oron har tagit fokus från det som egentligen borde stå i centrum: att presentera mig själv, lyfta fram mina yrkeskunskaper, erfarenheter och värderingar inom vården.
Jag kan lämna en intervju med känslan av att jag gjort bra ifrån mig, haft ett positivt samtal och fått möjlighet att visa min kompetens, men ändå bära på en gnagande oro över att det jag berättat om min hälsa ska väga tyngre än allt annat.
Jag vill kunna vara ärlig om min bakgrund utan att behöva ångra min öppenhet efteråt.
När vägen tillbaka borde ses som en styrka
Jag önskar att fler arbetsgivare kunde se, förstå och värdesätta vad det faktiskt innebär att en människa som varit sjukskriven under lång tid sitter framför dem på en arbetsintervju.
Att personen har tagit sig igenom en svår period, kämpat för att återhämta sig och nu kommit så långt att hon känner sig redo att återvända till arbetslivet.
För bakom den där luckan i CV kan det finnas en lång och krävande kamp. En kamp som inte syns på papper, men som har krävt både tålamod, målmedvetenhet och en enorm vilja att förändra sin livssituation.
För vissa innebär vägen tillbaka flera års behandling, rehabilitering och hårt arbete med att steg för steg bygga upp en fungerande vardag och arbetsförmåga igen.
Tänk om en arbetsgivare kunde möta en människa med en lång sjukskrivning bakom sig och tänka:
Den här personen har haft det väldigt svårt, men nu sitter hon här framför mig. Hon har kämpat sig tillbaka, utbildat sig och är redo att börja arbeta igen. Vilken styrka och målmedvetenhet det måste ha krävts.
Jag menar naturligtvis inte att en tidigare sjukskrivning automatiskt gör någon mer lämpad för ett arbete. Arbetsgivaren behöver fortfarande bedöma om personen har rätt kompetens och förutsättningar för tjänsten. Men jag önskar att vägen tillbaka också kunde få vara något positivt i bedömningen, i stället för att enbart väcka frågor om risker och begränsningar.
För varför skulle inte återhämtning kunna ses som ett uttryck för uthållighet, ansvarstagande och förmågan att hantera motgångar?
Jag tror att det skulle göra en enorm skillnad om fler människor med psykisk ohälsa fick känna att deras bakgrund inte automatiskt placerade dem i ett underläge redan innan intervjun hade börjat.
Att få mötas av nyfikenhet i stället för misstänksamhet. Att få prata om sina möjligheter i stället för att ständigt behöva förklara sina tidigare begränsningar. Att få känna att man har en rättvis chans att visa vad man går för.
För tänk om arbetsgivaren kunde se människans återhämtning som en styrka, i stället för att enbart se sjukskrivningen som en svaghet.
Hade det inte varit lite lättare att gå på arbetsintervju då?
Ett arbete betyder så mycket mer än en inkomst
För mig betyder ett arbete så mycket mer än att bara ha en inkomst och kunna försörja mig själv. Det handlar om att få arbeta inom ett yrke som jag verkligen trivs med och brinner för. Ett yrke där jag känner mig behövd, där mina arbetsinsatser har betydelse och där jag får möjlighet att göra skillnad i andra människors liv.
Som undersköterska får jag arbeta nära människor som behöver stöd, hjälp och omvårdnad i sin vardag. För mig är det ett oerhört meningsfullt arbete.
Att få bidra till att en annan människa känner sig trygg, sedd och väl omhändertagen ger mig en känsla av mening som är svår att beskriva. Det behöver inte alltid handla om stora insatser. Ibland kan ett vänligt bemötande, ett samtal eller en liten stund av extra omtanke göra stor skillnad för en brukares dag.
Jag tycker om att få hjälpa människor och göra deras vardag så bra som möjligt utifrån deras individuella behov och förutsättningar. Att få vara en del av det arbetet ger mig både arbetsglädje och en känsla av att jag bidrar med något värdefullt.
Jag brukar faktiskt säga att jag blir glad när jag kliver in på jobbet och att den känslan följer med mig tills jag går hem för dagen. Det säger ganska mycket om hur väl jag trivs med mitt yrkesval.
Efter så många år av sjukskrivning, då jag länge tvivlade på om jag någonsin skulle kunna arbeta, betyder det oerhört mycket att jag idag har hittat ett yrke där jag känner att jag hör hemma.
Jag har kämpat för att komma hit. Jag har utbildat mig, tagit mig igenom motgångar och steg för steg byggt upp min arbetsförmåga. Nu vill jag få möjlighet att använda mina kunskaper och mitt engagemang i ett arbete där jag kan fortsätta utvecklas.
Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så här.
För den som har varit sjukskriven under lång tid kan möjligheten att börja arbeta innebära så mycket mer än att få ett jobb. Det kan handla om att återfå sin självständighet, känna tillhörighet, bygga upp sin självkänsla och äntligen få vara en del av något som man under många år kanske bara kunnat drömma om.
Att återvända till arbetslivet kan vara ett viktigt steg i återhämtningen. Men för att den möjligheten ska finnas behöver det också finnas arbetsgivare som är villiga att se människors utveckling och nuvarande förutsättningar.
Till dig som är arbetsgivare
Om du som läser det här själv arbetar med rekrytering eller har möjlighet att anställa personal vill jag avsluta med att skicka med några tankar.
Var försiktig med att låta en lucka i ett CV väga tyngre än människan bakom det.
Om man stirrar sig blind på tidigare sjukskrivningar eller perioder av psykisk ohälsa riskerar man att gå miste om arbetssökande som har både värdefull erfarenhet, god yrkeskompetens och ett starkt personligt engagemang.
Människor som kanske har fått kämpa betydligt hårdare än många andra för att över huvud taget kunna ta steget tillbaka till arbetslivet.
Jag önskar att fler arbetsgivare kunde vara nyfikna på vad en person faktiskt har gjort för att återvända till arbetslivet. Vilka kunskaper har personen skaffat sig? Vilka erfarenheter bär hon med sig? Hur ser arbetsförmågan ut idag? Vilken motivation och vilka personliga egenskaper kan hon bidra med?
En tidigare sjukskrivning behöver inte betyda att en människa saknar förmågan att utföra ett bra arbete. Den behöver inte heller säga något om personens ambitioner, ansvarstagande eller engagemang.
Självklart är det viktigt att en anställning fungerar för både arbetsgivaren och arbetstagaren. Ibland behövs anpassningar och ibland finns begränsningar som måste tas hänsyn till. Men det borde gå att prata om dessa förutsättningar på ett respektfullt sätt, utan att automatiskt ifrågasätta personens kompetens eller lämplighet.
Det jag efterfrågar är inte någon gräddfil eller att arbetsgivare ska bortse från de krav som arbetet ställer.
Jag efterfrågar möjligheten att få bli bedömd utifrån den jag är idag.
Jag önskar ett arbetsliv där människor som återhämtat sig från psykisk ohälsa inte ska behöva känna att deras sjukdomshistoria för alltid kommer att vara ett hinder. Där en tidigare sjukskrivning inte automatiskt blir ett frågetecken kring hela människans förmåga.
För återhämtning handlar också om att få möjlighet att bygga upp ett liv igen. Att få sätta nya mål, utvecklas, bidra och känna att framtiden fortfarande innehåller möjligheter.
Jag vet hur det känns att stå utanför arbetslivet och tvivla på om man någonsin kommer att få vara en del av det. Och jag vet hur mycket arbete det kan krävas för att ta sig tillbaka.
Idag sitter jag på arbetsintervjuer med en undersköterskeutbildning bakom mig, erfarenheter från vården och en stark vilja att få arbeta inom det yrke jag älskar.
Det är den människan jag hoppas att arbetsgivarna ska se.
Inte bara den som en gång var sjukskriven.
Inte bara den som under många år kämpade med psykisk ohälsa.
Utan också den som återhämtade sig, utbildade sig och vägrade ge upp drömmen om att få ett fungerande arbetsliv.
Så till dig som någon gång sitter med en jobbansökan framför dig där det finns en lång lucka i CV vill jag säga:
Stanna gärna upp innan du drar några slutsatser. Våga vara nyfiken på människan bakom ansökan. Ge henne möjlighet att visa vem hon är idag och vad hon faktiskt kan bidra med.
För bakom den där luckan kan det finnas en människa som har kämpat sig tillbaka till livet, hittat sin yrkesmässiga drivkraft och nu bara längtar efter att få en möjlighet att visa vad hon går för.
Och tänk vilken värdefull medarbetare ni riskerar att gå miste om, om ni aldrig ger henne den chansen.
/Ur mitt inre/Anna
